- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tionde bandet. Carl XIII. Carl XIV Johan /
434

(1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

434 Carl
XII7 Johan,

var af medelmåttig längd och smärt kroppsbyggnad. Hans
yttre väsende röjde en belefvad verldsman, med
något a f m ätt, men tillika förekommande i sitt
sätt och med ständig uppmärksamhet på en grann-laga
höflighets fordringar. Få hafva i så hög grad som
han egt förmågan att lifva ett samtal. Han tog lätt
eld och blef också derför lätt sårad; men lika lätt
glömde han hvad man mot honom brutit och var alltid
benägen till försonlighet äfven mot dem, som mest
förolämpat honom. Han hade en ovanligt mångsidig
bildning och rörde sig med samma lätthet i de mest
olika vitterhetsarter. Hans Predikaren kan gälla
såsom ett mönster inom lärodikten, den tiden den mest
uppburna af alla; hans poetiska berättelser Eglé och
Annette och Den vackra bedjerskan, så väl som hans
skaldebref, äro oöfverträffade mästerstycken i den
lätta, lediga, behagfulla diktarten; hans sorgespel
Oden och Virginia tillfredsställa visserligen icke
en nyare estetiks dramatiska fordringar, men äro
dock rika på särskilda delar af stort poetiskt värde
både i tanke och form; många af hans öfriga dikter
skola likaledes alltid intaga ett ganska framstående
rum inom vår vitterhet. I sina skrifter på prosa
var han för öfrigt lika utmärkt som i de poetiska,
rörde sig äfven der med samma klarhet i tanke och
lätthet i form, inom de allvarsammare lika väl som
inom de skämtsamma och satiriska. Äfven en af dem,
som varit hans mest ihärdiga motståndare *), har
erkänt, att Leopold var »en mästare, som förtjenar
att studeras, och förblifver, äfven vid en mera
djup och vidgad uppfattning af poesiens väsende,
i mången hänsigt lärorik, ja, föresynlig - stor i
qvickhet, i berättar-gåfva, sententiös tankrikhet och
versens plastiskt motsvariga fägring. Såsom filosof
uppnådde han, ehuru mera skarpsinnig än egentligen
spekulativ, mot slutet af sin lefnad en egendomlig
och aktningsvärd höjdpunkt».

Näst Leopold voro fru Lenngren, i föregående del
omtalad, och Franzén de, som denna tid stodo högst
bland de vittra storheterna.

Frans Michael Franzén föddes den 9 Februari 1772
i Uleåborg, der hans far Zacharias Franzén var
handlande. Vid 13 års ålder sändes han till Åbo, der
han blef pensionär hos professor Porthan, som hade ett
stort och välgörande inflytande både på riktningen af
hans studier och på daningen af hans karakter. Vid 15
års ålder förlorade Franzén sin fader och ville nu,
för att kunna stanna hos och biträda sin moder, vid
hvilken "han var med varmaste tillgifvenhet fästad,
egna sig åt handeln och fortsätta faderns rörelse;
men han fann snart, att han på denna väg ej kunde
vara henne till mycken nytta, och sjelf uppmanade
hon honom äfven att återvända till akademien.

Det skedde ock 1788, och följande året blef
Franzén filos, magister med högsta betyget bland
de promoverade, studerade sedermera i Upsala Kants
filosofi och gjorde der närmare bekantskap med
filosofen Höijer, men återkom till Åbo 1792 och blef
der docent. Der

*) Atterbom^ Svenska siare och skalder, VI; 249.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:41:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/10/0452.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free