Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitter heten.
439
sångröst, hvarföre teaterns styresmän sökte vinna
honom för scenen, och han var äfven sjelf villig att
egna sig åt denna bana; men då han skulle framträda
inför allmänheten, greps han så af fruktan, att
han stod orörlig och knappast kunde få fram en ton
*). Efter några fåfänga försök att öfvervinna denna
blyghet lemnade han scenen för alltid, men verkade
dock för teatern genom en mängd goda öfversättningar,
så att han under åren 1797-1809 öfversatte icke mindre
än 4 sorgespel, 2 dramer, 5 lustspel, 3 operor och
11 operetter.
Sedan Valerius egnat sig uteslutande åt vitterheten
och embets-mannabanan, blef han hofsekreterare
1802, presidentsekreteraré i krigskollegium
1805, sekreterare i expeditionsutskottet
under 1809 års riksdag, hos borgareståndet
1810, expeditionssekreterare i handels-
och finansexpeditionen 1810, sekreterare i
konstitutionsutskottet under riksdagarne 1817, 1823,
1828 och 1834, landssekreterare i Linköpings län
1820, ledamot af rikets allmänna ärendens beredning
och kanslidepartementschef i tullstyrelsen 1824,
kansliråd 1826, ledamot af svenska akademien samma år,
kameraldepartementschef i tullstyrelsen 1836-1841.
Redan 1800 hade han uppträdt såsom täflande om svenska
akademiens pris och erhöll då äfven andra priset för
lärodikten »Sanningen». Ar 1803 tillades honom stora
priset för en ny lärodikt »Tålamodet»; följande året
erhöll han andra priset för »Allmänna kärleken» och
1807 för »Mannastyrkan». Aret förut hade han, utan att
täfla om akademiens pris, utgifvit dikten »Qvinnan».
Dessa dikter lästes, så snart de blefvo bekantgjorda,
med stort bifall af allmänheten och grundlade Valerii
vittra rykte. Ännu mera känd och omtyckt blef han
genom sina Visor, som dock ej voro afsedda för
offentligheten och om hvilkas tillkomst en Valerii
nära vän 2) berättar att några Stockholmslitteratörer,
såsom Kullberg, Valerius, Wallin, Wallmark, Choraeus,
Rutström och Franzén, då han var i Stockholm, bildat
en liten förening och sammanträdde hos hvarandra
några aftnar i hvarje månad, då en liten bål utgjorde
den egentliga lyxen, och Valerius, som vanligen
hade uppdrag att brygga den, ökade glädjen med att
sjunga någon, ofta just för tillfället författad
visa. Solosången var den tiden i högt anseende,
ehuru anspråken då visst icke voro så stora som nu,
och Valerius var särskildt berömd både för sin röst
och sitt föredrag. Sina visor sjöng han ur minnet, och
Åhlström, som gerna ville hafva* dem för den samling
af »Skaldestycken satta i musik», hvilken han utgaf,
hade mycket besvär att finna koncepten, i största hast
tecknade på blanketter till diskontreversaler eller
hvilka andra papper, som först fallit författaren i
handen, och gömda bland teater-
J) Stel af förskräckelse, stod han hela tiden med
ena armen i sidan och den andra styft utsträckt,
hvarföre hertiginnan af Södermanland liknade honom
vid en »tekanna» - ett infall, som väckte mycket löje
på den olycklige sångarens bekostnad och afskräckte
honom från förnyade försök.
-) 1\ A. Wallmark^ i Beskows företal till Valerii
»Samlade Vitterhetsarbeten»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
