Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 Carl
XIV Johan.
fatta revolutionära än reaktionära satser. Det var
väl oek ej de reaktionära politiska åsigterna, som
från början uppfattades af de unga män, som infönfle
nyromantiken i Sverige; men de trodde sig i dess
filosofi finna ett djup och tillika en religiositet,
som anslog de troende vida mer än den ljumma
neologien, hvilken här var rådande, likasom äfven i
den nya tyska skolans estetik fans åtskilligt mera
tilltalande än i den rådande akademiska smakläran.
Redan 1803 hade ett sällskap, kalladt »Vitterhetens
vänner», bildat sig af några studenter i Upsala,
såsom Lorenzo Hammarsköld, Clas Johan Livijn,
Leonard Fredrik Rääf, m. fl., hvilka lade första
grunden till den svenska ny-romantiken. Detta
sällskap upplöstes dock omkring 1806, när de fleste
ledamöterne lemnade akademien. Kort förut hade den då
17-årige Atterbom blifvit intagen i detta sällskap,
och efter dess upplösning bildade han, tillsammans
med den två år äldre Wilhelm Fredrik Palmblad, år
1807 ett nytt, som först kallade sig Musis amici, och
sedan »Aurora-förbundet». Dit hörde, utom stiftarne,
Peter Elgström, Georg Ingelgren, Samuel Johan Hedborn,
Per Adolf Sondén, Carl Fredrik Dahlgren, Johan Henrik
Schröder, m. fl. Hänförde af den tyska ny-romantikens
granna bilder, stora ord och rika löften, samt af
den Schellingska filosofien, som tycktes lofva så
stora, allt omskapande upptäckter, började de unga
männen med varm känsla, liflig inbillning, men omoget
omdöme, uppträda fiendtligt mot den föregående svenska
vitterheten och med käck öfversittare-ton yttra sig
om dess idkare.
Den, som härtill gjorde början och som äfven sedermera
förblef den nya skolans mest hänsynslöse förkämpe,
var Lorenzo Hammarsköld, född i Småland 1785 och
student i Upsala 1801, der han 1805 blef filosofie
kandidat, hvarefter han flyttade till Stockholm och
anstäldes 1806 vid kungliga biblioteket, der Per Adam
Wallmark, som sedermera blef den nya skolans skarpaste
och ihärdigaste motståndare, då var Hammarskölds
förman.och i början äfven hans vän. Båda sökte
tillstånd att utgifva en litterär tidning, hvilket
under då rådande skuggrädsla för sall slags publicitet
ej var lätt att utverka, och då den sökta tillåtelsen,
ehuru först i Maj 1809 efter statshvälfningen,
meddelades Wallmark, erbjöd han Hammarsköld att
blifva medarbetare i den nya tidningen, »Journal
för litteraturen och teatern», hvilket anbud ock
af Hammarsköld antogs. Deras litterära åsigter voro
emellertid så skiljaktiga, att detta medarbetarskap
snart upphörde och Hammarsköld öfvergick till en
annan tidning, som med bitter fiendskap uppträdde
mot Wallmarks.
Redan 1806 hade Hammarsköld utgifvit ett häfte
»Öfversättningar -och imitationer från äldre och
nyare skalder», i företalet hvartill han förklarat
Kellgrens imitationer efter antika skalder »utdragna
och vattenaktiga», Dalin vara »ett prosaiskt hufvud,
mer skrifvare än poet», Italiens skaldekonst vara den,
som »företrädesvis förtjenade namn af modern poesi*,
o. s. v,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
