Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitter heten.
455
gångnare anfall, hvarför han genom sitt öfvermodiga
uppträdande från början utsatt sig, började
verka allt menligare både på hans helsa och hans
sinnesstämning. »Jag var», berättar han sjelf, »kränk,
mjältsjuk, i månget afseende olycklig, och dessutom
temligen allmänt betraktad såsom en bannlyst och
förlo rad-äfventyrare». Atterboms vänner sågo med
oro och bekymmer hans försvagade helsa och nedslagna
sinnesstämning, hvarföre de beredde honom utväg
att företaga en utrikes resa sommaren 1817. Den
tyska författarinnan Amalia von Hellvig, hvars
man Carl von Hellvig varit generalfälttygmästare
i svensk tjenst, men 1810 öfvergått i preussisk,
och som 1816 gjort Atterboms bekantskap i Upsala,
mottog honom nu med moderlig välvilja i Berlin och
gjorde honom der personligen bekant med Schelling,
hvars filosofiska system han så ifrigt omfattat, samt
med flera berömda tyska litteratörer. Följande året
besökte han Italien, och vid återkomsten till Berlin
1819 blef han af den berömde preussiske härföraren
Gneissenau på det vänligaste mottagen och tillbragte
flera månader i hans hus. Under hösten 1819 återkom
han till fäderneslandet, med friskare lefnadsmod,
blef nu kronprinsen Oscars lärare i tyska språket
och litteraturen, samt samma år docent i allmänna
historien, 1824 adjunkt i filosofi och 1828 professor
i teoretisk filosofi, hvilken lärostol han 1835
utbytte mot den i estetik och modern litteratur,
blef 1839 ledamot af svenska akademien och afled i
Juli 1855.
Han hade då genom en mängd förtjenstfulla arbeten
upprättat hvad han i sin ungdom brutit och intagit
en bland de främsta platserna inom vår vitterhet,
ehuru visserligen äfven i hans bästa dikter röja
sig en viss ojemnhet och en alltför ofta märkbar
svårighet att klart uttrycka de djupa, sant poetiska
tankarne, likasom i hans skrifter på prosa en viss
benägenhet att sväfva ut på bredden. Mot slutet af
hans författarebana blefvo dock dessa brister allt
mera sällsynta, och de ändringar, han då vidtog
i sina ungdomsdikter, äro onekligen lika många
förbättringar.
Hans filosofiska och litterärhistpriska arbeten äro i
det föregående omnämnda. Sina dikter införde han dels
i Phosphoros; dels i Poetisk kalender, samt utgaf
1824, 1827 sitt stora sagospel »Lycksalighetens ö»,
i 2 afdelningar. Hans »Samlade dikter» utkommo i 6
band 1854 - 1863, af hvilka de båda första innehöllo
»Lycksalighetens ö», å nyo genomsedd och förbättrad,
det 3:dje bandet sagospelet »Fågel blå», det 4:de
diktcykeln Blommorna och flera andra lyriska dikter,
det 5: té »Skafdelif och skaldebilder», 1807-1855,
»Amalia-minnen», tillegnade Amalia von Hellvig, 1816,
samt »Blandade dikter», 1805 - 1838, och det 6:te
»Blandade dikter», 1811 -1850, »Hemlif», samt »Tyska
dikter», 1817, 1818.
Ur ett arbete af en med honom nära bekant
författare *) låna vi
J) Från det förflutna och det närvarande.
Minnen och tankar af Rudolf Hiärne, 1879, sid. 43, 44.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
