Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 Carl XIV
Johan.
följande träffande teckning af Atterboms både
personlighet och författarskap: »Han var till växten
liten, hade en svag kroppsbyggnad, men ett stort
ljuslockigt hufvud, med hög panna och stora ljusblå
ögon, hvilka plötsligen nästan stirrade upp mot
den, med hvilken han talade. Gången var vanligtvis
långsam och något "vankande, hufvudet merän-dels
nedldtadt mot bröstet, benen nog mycket skilda under
gången. Han hade egentligen utseende af en drömmare
och tänkare. Grund-lynnet var otvifvelaktigt fromt,
mildt och vänligt. Det fans något af barn i honom,
och oskuldens englar voro hans anförvandter. Han
var ett lamm, men uppjagade eller lät alltför ofta
uppjaga sig Jill ett lejon, hvilket missprydde honom,
emedan det synbarligen stred mot hans ursprungliga
natur. Begåfvad med en ovanligt rik fantasi och en
djup, innerlig känsla, var han skapad till skald och
skulle blifvit, mer än han blef, en af våra yppersta
skalder, om ej hans studier från början tagit en
missriktning, hvarigenom hans förstånd förlorade den
nödvändiga tygeln på de öfriga själsförmögenheterna,
och hans idealistiskt anlagda natur drefs till sin
spets. Hans poesi saknar derföre merändels konkret
form; den plastiska åskådligheten brast. Också ville
han vara djupsinnig, och en slags djupsinnig lärodikt
med mystiskt innehåll tycktes föresväfva honom såsom
höjden af skön konst.»
»För hans egen normala utbildning var det ock
en olycka, att han redan tidigt kastades som
reformator och en ny poetisk tidsålders före-bådare
ut på stridsfältet, der han slutligen längre, än
han sjelf önskade, qvarhölls af en slags falsk
hederskänsla. Hans inre sönderslets häraf. Den
harmoni, som der ursprungligen var ämnad att
rotfastas, gaf plats för sin motsats, alltför märkbar
i hans dikter. Verldsåsigten blef djupt elegisk, och
man kan i allmänhet ej säga, att den är ett uttryck
af »den glada vetenskapen». Atterbom insåg slutligen
sjelf hvad som brustit i hans bildnings gång och den
falska ställning, hvari han som stridsman kommit i
afseende på sin egentliga natur. Han visste, att han
ej blifvit hvad han kunnat blifva. Han hade offrat sig
för den nya skolan, och den, som senare lärde känna
honom, kunde väl märka stämningen hos ett offer,
som dock lifvades vid minnet af den forna lifliga
rörelsen i vår litteratur och af deltagandet derför
under den heta stridens dagar.»
Likasom Atterbom var den nya skolans främste skald
var Wilhelm Fredrik Palmblad dess mest framstående
prosaist samt i lekande lynne, tankens klarhet och
stilens behag otvifvelaktigt den främste bland alla
fosforisterna. Han var född i Östergötland 1788
och son till kronofogden Carl Fredrik Palmblad. I
sitt tionde år blef han faderlös och angreps någon
tid derefter af en svår höftsjuka, som gjorde honom
halt för sin öfriga lifstid och hindrade honom att
deltaga i ungdomens vanliga lekar. I stället läste
hanA så mycket flitigare allt hvad han öfverkom och
försökte sig äfven tidigt som författare. Redan vid
12 års ålder skref han ett skådespel, som uppfördes
af skolgossar i Söderköping, författade dessutom
under sin skoltid åtskilliga noveller och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
