Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462 Carl
XIV Johan.
Under hela den tid, striden mellan gamla och nya
skolan fortgick, fördes den förras talan af Wallmark
med lika skärpa som den senares af dess förkämpar,
men med långt större skicklighet och utan att falla
in i den råa, klumpiga ton desse icke sällan tilläto
sig. En ännu fruktansvärdare fiende fingo de i Tegnér,
som allt sedan sitt tal vid jubelfesten 1817 uppträdde
såsom fosforisternes afgjorde motståndare och mer
och mer fick på sin sida den större allmänheten,
hvars älsklingsskald han blef. Redan 1812 hade ock
allmänheten tröttnat vid Polyfem och följande året
upphörde Phosphoros, hvarefter striden fortsattes
hufvudsakligast i Litteratur-tidningen, der Palmblad
lyckats införa en bättre ton, ehuru ensidiga och
orättvisa omdömen visserligen icke heller der
saknades; dock förekommo de mindre i Palmblads än
i Hammarskölds och Atterboms uppsatser. För öfrigt
aftog mer och mer stridens hetta, likasom äfven
stridens anledningar alltmera försvunno, emedan hvad
fosforisterne med skäl haft att anmärka mot den
gamla skolan efter hand upphörde, och de sjelfve
insågo och rättade sina förra olater. Deras sista
kraftansträngning var den år 1820 utgifna polemiska
dikten »Markalls sömnlösa nätter», hvari vedernamnen
från Rimmarbandet upprepades och tillökades med nya,
samt otidigheter mot den gamla skolans anhängare,
så väl som utfall mot alla, hvilka icke slutit sig
till fosforisterne, visst icke saknades; men som dock
var gladare, godmodigare och mera rik både på verklig
qvickhet och sann poesi - synnerligast första natten,
i hvars författande Atterbom, Dahlgren, Hammarsköld,
Livijn och Sondén deltagit, hvaremot den andra,
af Dahlgren författade, var den förra betydligt
underlägsen. Härefter afstannade striden mer och
mer samt upphörde helt och hållet, då Ätterbom 1839
invaldes i svenska akademien och den nya skolan
sålunda »flyttade i den gamla».
Utan frukt hade dock den långvariga striden icke
varit. Tager man i betraktande förhållandena vid
dess början och vid dess slut, så hade under tiden
en betydande förändring till det bättre inträdt. Vid
stridens början satte man ännu reflexions-poesien
högst, och, gynnad af den rådande smaken, hotade den
att mer och mer öfvergå i ett torrt, stelt manér. Den
franska litteraturen var den, man bäst kände,
och den betraktades fortfarande såsom det bästa
mönstret. Den romerska kände man äfven någorlunda
och likaså den del af den engelska, som utbildat
sig efter franska mönster; men den grekiska var icke
känd, utom af några lärde vid högskolorna, och äfven
den tyska kände man föga. Att en närmare bekantskap
bereddes med derfna och äfven med den grekiska var i
väsentlig mån fosforisternes förtjenst, och likaså att
Lessings,, Thorilds och Ehrensvärds sundare estetiska
åsigter blefvo mera spridda, äfvensom fosforisterne
förenade sig med den götiska skolan, till hvilken
vi återkomma här nedan, att framhålla folkpoesien,
hvilken man förut föga beaktat.
Striden omfattade för öfrigt icke blott de vittra
frågorna, utan äfven de religiösa och filosofiska. Vid
dess början var ännu upplys-nings-tidehvarfvets
neologi rådande och predikningarna till större delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
