- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tionde bandet. Carl XIII. Carl XIV Johan /
466

(1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

466 Carl
XIV Johan.

Efter götiska förbundets stiftares Jakob Adlerbeths
död i September 1844 upplöstes förbundet. Det
hade då haft 93 ledamöter, hvaribland, utom de här
ofvan anförde, voro flere framstående män, så -väl
inom staten som inom litteraturen, samt hade rika
anledningar att med tillfredsställelse se tillbaka
på följderna af sin verksamhet.

Bland skalderne inom götiska förbundet stod, efter
tidsföljden för deras uppträdande, Erik Gustaf
Geijer främst. Hans dikter i första häftet af Iduna
anslogo nya kraftiga, fosterländska toner, som vunno
stor genklang. De voro ock det yppersta af hans
skaldskap. Under fortgången af sin författare-bana
framträdde han mera såsom tänkare än såsom skald. Hvad
han sedermera diktade var för det mesta endast
text till hans musikaliska kompositioner. I sina
första sånger åter var han. en vågbrytare för den
fosterländska skaldekonsten, med knappast något spår
af inflytelse från någon annan skald eller skola. Hans
-Vikingen, Den siste skalden, Den siste kämpen,
Manhem, Odal-bonden, Bergsmannen, likasom sedermera
Den lille Kolargossen och Viken, tidens flyktiga
minnen, höra till det yppersta vår skaldekonst eger
och äro både till anda och form så egendomliga, att
ingen annan litteratur har något motsvarande. Sjelf
ansåg han dem och sina dikter i allmänhet endast
såsom »stycken af en skald, som aldrig varit det
helt», samt lemnade, under fortgången af Idunas
utgifvande, åt sin, enligt hans öfvertygelse,
rikare poetiskt begåfvade förbunds- och skaldebroder
Tegnér att representera det poetiska elementet inom
tidskriften, medan han sjelf mera egnade sig åt
forskningar uti och teckningar af våra häfder och
vårt lands natur. Onekligen hade emellertid äfven
Geijer en ovanligt rik skaldebegåfning. Redan i sina
första bekantgjorda dikter syntes han föga besvärad
af tekniska svårigheter, söm i så hög grad besvärade
Atterbom och fosforisterne i allmänhet, ehuru äfven
Geijer begagnade ganska svåra versformer, och i
ursprunglighet stod han framom de fleste äfven bland
våra erkändt största skalder. Också yttrade Tegnér,
att, om Geijer »velat egna sig åt skaldekonsten,
så hade han äfven deri öfvergått oss alla». *

Esaias Tegnér’, hvars dikter blefvo synliga redan
i Idunas 3:6 häfte, blef emellertid den skald,,
som både enligt allmänhetens och Geijers eget omdöme
här tog försteget. Han föddes den 13 November 1782 i
Kyrkerud inom By socken å Wermlandsnäs, der fadern,
Esaias Tegnér, bondson från Tegnaby i Småland, hvaraf
han tagit sitt tillnamn, var komminister. Fadern,
enligt sonens uppgift, »en lycklig predikant, en glad
sällskapsman och en ifrig jordbrukare», flyttade
två år efter denna sons födelse med sin familj
till Millesviks pastorat, äfven på Wermlandsnäs,
der han blifvit kyrkoherde, men afled redan 1792,
efter-lemnande enka och barn i torftiga vilkor. En
den aflidnes ungdomsvän, kronofogden Jakob Branting,
erbjöd sig att lätta enkans omsorger för yngste
sonen genom att taga denne i sitt hus. Den åttaårige
Esaias hade röjt anlag att blifva en duglig räknekarl,
i det han hulpit modern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:41:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/10/0486.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free