- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tionde bandet. Carl XIII. Carl XIV Johan /
468

(1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

468 Carl
XIV JohaH.

de många närvarande. Han var smärt och spenslig, med
ljust, lockigt hår och blå, särdeles klara ögon. Men
dessa ögon tycktes ej se något framför sig, och deras
egare vankade omkring, likasom i en half dröm. Blott
om hans uppmärksamhet väcktes på något, strålade
dessa ögon med ett eget skalkaktigt ljus, vanligen
åtföljdt af ett blixtrande infall och ett godmodigt
småleende. Han tog föga del så väl i välfägnaden som
i de stojande nöjena. Hans tider voro ej husets tider,
hans vägar tycktes ej vara andra menniskors barns. Det
gick då, som alltid sedermera. Vi ha aldrig samtalat
utan att disputera, och då vi aldrig kommit öfverens,
torde deraf den slutsateen också dragas, att vi aldrig
förstått hvarandra. Jag erfor snart, att man med honom
icke kunde föra något ordentligt resonnement. Han
vek af och undan och återkom ständigt, och man visste
lika litet gången af hans tankar som solstrålens väg
genom lofven; ty allt hvad han sade - blänkte^.

Tegnér hade då redan börjat försöka sig såsom skald;
men man tyckte sig i hans dikter igenkänna åtskilliga
af forntidens vittra författare, drag af Oxenstjerna,
Leopold, Lidner, och han hade ännu icke blifvit en
sjelfständig skald. Hans sång till »Min hembygd»,
1804, och »Vid en borgarflickas graf», samma år,
gåfvo likväl en aning om hvad han kunde blifva. Länge
ännu behandlade han dock poesien såsom en bisak
och fäste ingen uppmärksamhet vid utkast, dem han
vid mognare ålder betraktade blott som poetiska
ungdomssynder. Hans sträfvan låg ock ännu mindre åt
den vittra än åt den lärda banan. Med hvarje år växte
hans anseende såsom akademisk lärare. När han 1818,
under Lidbecks rektorat, förestod den estetiska
professuren, strömmade ungdomen med hänförelse
till hans föreläsningar. Detta år grundade han
äfven sitt skalderykte genom sin »Krigssång för
skånska landtvärnet». Han började ock nu väcka
regeringens uppmärksamhet, och beviset dera var den
professors-titel, som tilldelades honom 1810.

Följande året erhöll han svenska akademiens stora
pris för skaldestycket Svea och gjorde, då han i
början af 1812 infann sig i Stockholm, personligen
bekantskap så väl med de ännu återstående männen
från Gustaf IILs vittra tidehvarf - Rosenstein,
Leopold, Oxenstierna, Adlerbeth - som med de unge
vitterhetsidkarne i det götiska förbundet, der äfven
Tegnér intogs och till hvars tidskrift han, såsom nyss
är nämndt, redan detta år lemnade bidrag. I Februari
detta år blef han utnämnd till professor i grekiska
språket vid Lunds akademi .och till kyrkoherde i
prebende-pastoraten Stäfvie och Lackalänga, der han,
oaktadt hans lärda och vittra verksamhet ej tillät
honom att hufvudsakligen egna sina omsorger åt sina
församlingsbor, dock gjorde sig så omtyckt af dessa,
att de lika allmänt som rörande uttryckte sin sorg
öfver att förlora honom, då han 1822 kallades till
de indräg-tigare församlingarna Res-löf och östra
Carleby. Äfven der blef han snart nog lika älskad,
och när han 1826 flyttade .till Wexiö, täflade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:41:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/10/0490.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free