- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tionde bandet. Carl XIII. Carl XIV Johan /
517

(1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kommissarierne vid afslutandet af föreningen med Norge
1814, blifvit grefve 1815, förordnades till chef
för, storamiralsembetets tredje afdelning 1827 och
utnämndes i November detta år till riksståthållare i
Norge. Här gjorde han sig icke omtyckt, dertill var
hans lynne for sträft och hans åsigter för konungska,
men aktning tillvann han sig dock här, såsom öfver
allt. Länge fick han likväl ej utöfva detta .embete,
ty han afled redan den 6 December 1829.

Hans yttre var föga vinnande, växten snarare under
än öfver medellängd, ansigtsuttrycket mera kärft och
frånstötande än angenämt, rösten klanglös, Sträf
och gnällande; hans språk, ledigt och flytande,
närmade sig stundom det hvardagliga, fritt från alla
retoriska bilder och poetiska Utflygter-, »men»,
heter det i en minnesteckning, »det var skälen och
själen, kraften i begge, begges sammansmältning,
som karakteriserade grefve Plåtens talareförmåga. Det
själfulla föredraget gaf skälen dubbel styrka, verkade
med fördubblad styrka på de närvarande. .Det låter ej
beskrifva sig. Man måste hafva hört och sett honom;
Ihört och sett, huru han började, utan minsta spår
till passion; huru, i mån som tankarne utvecklade
sig, skälen hopade sig, själens eld mer och mer
uppflammade i låga, lågan mer och mer grep omkring
sig och slutligen lik - en vulkan, som brinner,
slog med bestörtning och beundran allas sinnen».
,

I en annan minnesteckning yttras: »Tidiga motgångar
jemte oafbrutet vistande till sjös just under den tid,
då ynglingens yttre skick bildas för umgänget, hade
hos honom alstrat ett slags tillbakahållande sträfhet,
sorn mången fann stötande, mången ansåg som bevis
på ett hårdt hjerta och tungt sinnelag. Hans inre
var dock motsatsen. Man skulle hafva sett honom
i det enskilda lifvet. Hans ömhet mot maka och
barn, hans öppna, förtroliga, deltagande sinne mot
vänner, huru varm han var för allt, som var sant
och ädelt, med hvilken mildhet han öfversåg med
deras misstag, hos hvilka redbarhet och förtjenst
i hans tankar öfverskylde bristerna; huru den
starka själ, som oböjlig stod emot hotande stormar,
liknöjd såg sig omgifven af smädelsen, oförfärad
genomvandrade ett icke sällan bekymmerfullt lifs
motgångar - huru den skakades i sitt innersta vid
förlusten af en älskad son. Han bar dock äfven
denna med ståndaktighet. Minnet, tankestyrkan,
verksamheten minskades ej, men kroppen led, och
utan den förträffligaste makas ömhet och vård hade
han troligen, i följd af detta krossande slag, ännu
tidigare bortgått från en mensklighet, den han hedrat,
ett samhälle, som han gagnat».

Gudmund Göran Adlerbeth, hvars öden och vittra
verksamhet till slutet af Gustaf III:s regering vi
förut omtalat, hade under förmyndarestyrelsen och
Gustaf Adolfs regering icke utöfvat annan offentlig
verksamhet än såsom ledamot af kanslersgillet,
hvartill han utnämndes 1801, och revisor af banko-
och riksgäldsverken 1803; men såsom författare hade
han under denna tid vid flera tillfällen uppträdt
inför allmänheten. Hans »skaldeskrifter» utkommo i
två band 1791, 1798, samt i en ny

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:41:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/10/0539.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free