Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl XIV Johan.
533
passerat, och stannade vanligen hos honom ända tills
dess han gick till hvila. Carl XIII visade ock en
synnerlig belåtenhet med sin adopterade son, hvilken
äfven vid mer än ett tillfälle frikostigt afhjelpte
det bryderi i penningeväg, hvarför den gamle konungen,
som aldrig varit god hushållare, ofta nog var utsatt.
Genom sin frikostighet gjorde Carl Johan för öfrigt
flera personer inom de högre samhällskretsarne sig
förbundna, och hofvet blef nu också mera lysande
än förut. Den gamla lättsinniga tonen försvann
visserligen, så väl som den gamla hofdrägten,
och hofvet fick en mera militärisk anstrykning; men
kronprinsen både älskade och förstod att representera,
och det dröjde icke särdeles länge, innan han lyckades
i sina salonger samla äfven dem af den gustavianska
högadeln, som föut hållit sig på afstånd, Härtill
bidrog i sin mån, att mordet å Fersen väckt icke
liten oro hos högadeln i allmänhet, och man trodde
sig säkrast undgå nya utbrott af folkyran genom att
sluta sig till kronprinsen, som så beredvilligt gick
adeln till mötes.
Om Carl Johan härigenom förband sig adeln, så vann
han presterskapet genom den vördnad han alltid visade
för det heliga. Man hörde aldrig honom, såsom Fredrik
II och Gustaf III, söka förlöjliga något, som stod
i samband med religionen, ehuru han uppvuxit under
en revolution, som sökt utrota all religion. Om de
religiösa sanningarna yttrade han sig alltid värdigt
och allvarligt, och hvarje söndag hölls hos honom
predikan, hvilken han alltid öfvervar. Den lycka han
gjort tillskref han ock alltid försynen. Försonlighet
och välgörenhet voro för öfrigt kristeliga dygder, dem
han i hög grad utöfvade, och han kunde med fullt skäl
yttra: »Nämn mig en enda person, som kan säga, att
jag förföljt honom eller visat mig hämndgirig?» Den
sedeslöshet, som så ofta framträdt under förfiningen
vid Gustaf IILs hof, var fullkomligt bannlyst ur Carl
Johans.
Förfining röjde sig för öfrigt äfven hos honom så
väl i umgängessätt som i den omsorg han egnade sitt
yttre. Hans hår var alltid omsorgsfullt ordnadt
och hans klädsel, som upptog temligen mycken tid,
ytterst fin, men tillika utan allt prål. Utom sitt
kabinett visade han sig aldrig utan hatt, handskar
och värja. Mot sin närmaste omgifning, sin stab
eller sin »fam i lie m i Ii t a i re», såsom han
kallade sina adjutanter och ordonnans-officerare,
var han alltid en fader, och de voro ock med varmaste
tillgifvenhet fastade vid honom. Med dem omgaf han sig
gerna och älskade en viss ståt, men hade för mycken
takt att återinföra den vid Gustaf IILs hof rådande
etikett, hvartill man sökt öfvertala honom. En sådan
efterapning af de förra hof-sederna hade man funnit
löjlig hos sjelfva Napoleon, och Carl Johan aktade
sig att blifva föremål för likartade speglosor. Han
tillät aldrig, att man kysste hans hand, utom
vid de tillfällen då det var af cere-monielet
uttryckligen föreskrifvet, och undanbad sig bestämdt
den s. k. publika spisningen, hvarmed Gustaf III
förlustat allmänheten. Sin gemål och sin son kallade
han alltid du och mottog ingen annan titel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
