- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tionde bandet. Carl XIII. Carl XIV Johan /
540

(1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

540 Carl
XIV Johan.

uppkommo. Sådant var afskedet från armén och från
det rörliga lifvet på fältet. Den 3 Mars påföljande
år låg han på sin sotsäng.»

Carl Johans händelserika lefnad företedde en mängd
sällsamma motsatser, hvilka man äfven återfinner i
hans egenskaper både såsom menniska och regent. Han
var ett barn af södern, en sjudande sydländsk natur,
och likväl blef det hans bestämmelse att styra den
nordligaste delen af Europa. Han var i sin ungdom en
ifrig republikan och blef på sin ålderdom en nära nog
allena styrande konung, nu minst lika mycket vän af
detta allenastyrande som han i sin ungdom varit af
friheten. Han älskade varmt sitt fädernesland och
förde främmande härar mot detsamma. Han hade såsom
krigare grundat sitt rykte samt uppvuxit under det
krigareäran skattades högst af allt, och likväl blef
han den mest fredälskande och försigtige regent. Han
hade i striden varit modig ända till öfverdåd,
och visade sig dock sedermera alltför lättskrämd
vid politiska rörelser. Hans skarpa blick tycktes
genomskåda en och hvar, som med honom koin i beröring,
och likväl lät han stundom leda sig af personer,
i alla afseenden honom vida underlägsna. Han var i
allmänhet frikostig, vid vissa tillfällen alltför
mycket, vid andra åter alltför hushållsaktig. Han
hörde gerna sitt eget lof, men gjorde lika gerna
rättvisa åt andras förtjenster och tålde aldrig, att
man upphöjde honom på en annans bekostnad. Svagheter
saknade han icke, men tillika röjde sig hos honom en
öfverlägsenhet, hvilken sjelfva hans ovänner måste
erkänna. Ingen som varit, honom nära, kan förgäta
det utomordentligt vördnadsbjudande i hela hans
väsende - den resliga, ståtliga gestalten, de skarpt
utpreglade dragen, de blixtrande ögonen, röjande en
mäktig ande, det vänliga leendet, som förmildrade
denna öfverlägsenhet. Sådant var totalintrycket af
hans personlighet, och för det glömde man lätt hvad
man i särskilda delar kunnat hafva att anmärka.

Så utfaller äfven historiens dom fördelaktigare öfver
hans verksamhet såsom regent, om denna betraktas i
sin helhet och med billigt afseende på orsakerna,
så väl som på verkningarna, än om man fäster sig vid
särskilda delar deraf. Vid dem kan vara åtskilligt
att anmärka; men betraktar man hans regering i dess
helhet, måste man erkänna honom för en af Sveriges
nyttigaste regenter, likasom han både till hjerta och
hufvud var en af de ädlaste och rikast begåfvade. En
fader var han för sina båda folk, till tänkesättet
så väl som till anspråken. Han egnade dem en varm
faderskärlek, men fordrade också, att de skulle
tacksamt erkänna denna och villigt foga sig efter hans
faderliga omvårdnad. Denna kändes ofta besvärlig för
dem, som tyckte sig för länge sedan vara fullvuxna;
men efterverlden skall dock, ju mera partilidelserna
försvinna och omdömet blir oveldigare, allt villigare
erkänna, att högst få regenter gjort sig så förtjente
af båda brödrafolkens tacksamhet som Carl Johan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:41:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/10/0564.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free