Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oscar I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5§
Oscar L
funno Oscar I såsom konung icke så lätt att styra,
som de förmodat af hans undfallenhet såsom kronprins,
utan tvärtom fullt lika mycket allena styrande som
fadern, ehuru på ett annat sätt. Förtrytelsen häröfver
framträdde i synnerhet i de liberala tidningarna och
vid riksdagarna hos de liberala storheterna.
Från dessa håll beskyldes konung Oscar i synnerhet för
opålitlighet. Man tryggade sig ej vid hans utsagor;
man påstod honom icke omfatta bestämda åsigter, utan-
alltför mycket rätta dessa efter omständigheterna
och icke tveka att uppoffra dem han förut visat
förtroende, så snart han fann’ för sig fördelaktigare
att gifva sitt förtroende åt andra.
Onekligen hade han icke den snillets öfverlägsenhet,
den hänförande viljekraft, som utmärkte fadern;
men lika onekligt var han i alla fall en ganska
öfverlägsen personlighet, utmärkt lika mycket genom
förståndets som hjertats egenskaper. En fullt
trovärdig man, som länge var med honörn i nära
beröring, har af honom lemnat följande skildring:
»Af medelmåttig längd och i ungdomen en fin
kroppsbildning, hade konung Oscar I ett fint,
behagligt och vackert ansigte, lifliga ögon och god
färg. Allt detta blef med åren annorlunda, oaktadt
noggrann och försigtig matordning och afhållsamhet
från starka drycker, oaktadt god omsorg om helsan
och ständig vård om det yttre.
Hans själsförmögenheter voro ganska utmärkta och genom
en sorgfällig uppfostran utbildade uti en förträfflig
riktning. Derjemte var han väl hemmastadd på de sköna
konsternas område. Men redan på trettiotalet af detta
århundrade bemärktes af hans närmaste omgifning den
egendomlighet, att han midt under något förehafvande
kunde tvär-stanna några ögonblick, likasom hela hans
väsende blifvit i hast främmande för denna verlden. De
första tiderna inträffade detta sällan, rnen med åren
återkommo sådana fall oftare, varade längre, och mot
slutet af fyratiotalet inträffade de ganska ofta,
dagligen flera gånger. Då hände, att han midt under
ett allvarsamt och lifligt samtal i något angeläget
ärende tvärtystnade, utan att ens tala riktigt ut
den påbörjade meningen; stirrade på väggen eller
ut igenom fönstret, der han gerna uppehöll sig,
stående en eller annan minut, hvarefter han åter
begynte tala, fortsättande den afbrutna meningen der
han stannat, utan att uppehållet låtsades om. Denna
åkomma tilltog under vintern 1851 -1852; men efter
den flera månader långvariga och svåra sjukdom,
som hemsökte konungen på hösten 1852, och efter
konvalescensen under påföljande vinter tycktes
åkomman vara alldeles öfvervunnen under ären 1853
och 1854. Sedermera återkom den likväl och utvecklade
sig till en både kropps- och själsförslappning, som
visserligen aldrig öfvergick till sinnesförvirring,
men dock framkallade nödvändigheten af den åtgärd,
som vidtogs, att förordna kronprinsen till regent.
Ingen monark har någonsin funnits mera samvetsgrann,
mera mån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
