Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagarne 1867-1872
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
Carl XV.
För öfrigt funnos inom denna kammare omkring
20 »radikale», hvilka af en bland talarne under
öfverläggningen om decharge-betänkandet, grefve
Hamilton, träffande karakteriserades, såsom »personer,
som aldrig förstått hvarken den flydda tiden eller
den nuvarande, men med sina tankar sväfva i en
dimmig framtid, den de aldrig skola upplefva; som
uppträda fiendtligt mot hvarje regering och skulle
hastigast störta sin egen, om det någon gång lyckades
dem att komma till makten». Dessutom företedde båda
kamrarna åtskilliga »missnöjde», som ej kunde förlåta
den dåvarande regeringen, att den genomdrifvit
representationsreformen, och icke försummade
något tillfälle att gifva luft åt sin förtrytelse
häröfver. Slutligen var under denna riksdag,
likasom under några föregående, jernvägsfrågan
ett tvisteämne inom båda kamrarna, som föranledde
söndringar oberoende af de politiska frågorna. Så
tvistades om de nya jernvägarnes riktning, så väl som
om bred- eller smalspåriga jernvägars företräden,
och flere motsatte sig äfven alla anslag till nya
jernvägar, hvilkas nihilistiska riktning äfven röjde
sig hos ett antal af omkring 60 personer inom andra
kammaren, som sällan hördes under diskussionerna,
men vid voteringarna ihärdigt röstade nej mot alla
nya anslag, utan afseende å dessas föremål.
Dessa ohörbare, men vid omröstningarna förnimbare,
kunde således betraktas såsom den egentliga
oppositionen mot regeringen, hvars redbarhet,
fosterlandskärlek och uppriktigt konstitutionela
tänkesätt man allmänt erkände, medan man från flera
håll önskade hos densamma en kraftigare ledning
af förhållandena och mindre passivitet, mindre
benägenhet att lemna initiativet i alla vigtigare
frågor åt riksdagen. För öfrigt bestämdes motståndet
mot regeringen, likasom partigrupperingen i allmänhet,
mindre af åsigter än af intressen, och samma personer,
som i en fråga lifligt understödde regeringen, visade
sig i en annan såsom dess lika ifrige motståndare. I
allmänhet hade dock regeringen sitt egentliga stöd
hos första kammaren, som röjde mera parlamentarisk
hållning* och klarare politisk uppfattning än den
andra, hvars beslut vanligen bestämdes af mera
tillfälliga anledningar och der man framför allt
yrkade på sparsamhet. Den rättvisan bör man dock
göra äfven denna kammares majoritet, att den i
kulturfrågor aldrig visade den njugghet, som vid
andra tillfällen nog ofta röjde sig, utan tvärtom
här täflade landtmannapartiet med intelligensen i
berömvärd frikostighet.
Kort efter riksdagens slut skedde åtskilliga
förändringar inom statsrådet. Redan den 12 Maj 1870
hade friherre af Ugglas afgått, och den 3 Juni nedlade
friherre L. De Geer samt statsråden Carlson och t von
Ehrenheim sina embeten, då statsrådet Axel Adlercreutz
blef Justitiestatsminister efter friherre De Geer,
grosshandlaren i Göteborg Carl Fredrik Wcern chef
för finansdepartementet efter-friherre af Ugglas,
t. f. expeditionssekreteraren Gunnar Wennerberg
chef för ecklesiastik-departementet efter statsrådet
Carlson, samt assessorn i skånska hofrätten Per Axel
Bergström chef för civil-departementet efter stats-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
