Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Margareta och Erik af Pomern. Sverige får en ny konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi veta af det föregående, att denne Erik, som vid
Olofs död var helt ung,[1]
blef utvald till drottning
Margaretas efterträdare i Norge och Danmark.
I Norge skedde detta redan 1389. I Danmark och
Sverige kom saken ej före förr än sedan Margareta var
någorlunda betryggad i afseende på konung Albrekt,
eller efter 1395. Mot slutet af nämnda år eller i början af
det följande (1396) blef Erik på Viborgs ting vald och
hyllad till herre och konung i Danmark. Han blef
det äfven ungefär samtidigt i Sverige.
Att Margareta redan långt tillbaka hyst den
tanken att göra sin systerdotters son till konung
öfver Nordens trenne riken, kan man se redan af
det förbehåll, som hon gjordt då hon biföll de
svenska herrarnes begäran om hjelp 1388. Det var
på Dalaborg i Dalsland, som hon till de utsända
svenska herrarne, när hon det nämnda året kom från
sin hyllning i Opslo, fälde det yttrandet, att
hon sjelf ville bestämma om tronföljden vare sig
under sin lifstid eller efter sin död, ett yttrande
som uttryckligen intogs i de svenska herrarnes
hyllningsbref af den 22 Mars 1388. Naturligtvis
förekom detta ärende sedan under följande möten,
efter som drottningens sed var att så småningom
förbereda allt, innan hon skred till utförandet. Må
hända behöfdes denna hofsamhet. Åtminstone synes det,
som om drottningens inflytande mera än herrarnes
böjelse slutligen bragt saken till afgörande.
Det var St. Barnabae dag den 11 Juni 1396 som afgörandet
skedde. I Skara voro då församlade erkebiskopen
och de öfriga biskoparne samt riksens, råd. Inför
denna församling uppträdde drottningen med sitt
förslag att välja hennes frände, hertig Erik, till
hennes efterföljare på tronen. De svenske herrarne
svarade undvikande, och menade att det icke hastade
med att utse en konung efter henne. »Nådiga fru» –
sade de – »så länge Gud täckes låta eder lefva,
viljom vi ej annan herre hafva!» Svaret upptogs
ingalunda nådigt af drottningen. »Jag menar väl med
eder och riket» – svarade hon, och man kunde
höra på rösten, att hon bekämpade sin vrede; »viljen
I ej följa mitt råd, så fån I stå edert eget kast.
Efter min död vill ej tronföljarevalet aflöpa
utan våda för riket. Kifvens då, bäst, I gitten!»
– »Men», tillade hon, när ännu ingen röst höjdes
till bifall – »jag tänker I försmån den herra
för det han är föddet af min ätt». Detta
tyckes ganska tydligt antyda, att ovilja fans
hos de svenska herrarne, ehuru det kan vara tu tal
om, huruvida drottningens tydning af densamma, att
den gälde personen, är den rätta. Tänker man på
medeltidsförhållandena i allmänhet med deras föga
utvecklade samhällsbegrepp, huru den enskilde då satte
sig sjelf i första rummet, och huru föga äfven hos de
högst uppsatte det var fråga om det gemensamma bästa,
om ett fädernesland, och ser man tillika på den närmast
föregående tiden med dess strider mot konungamakten,
kan man lätt komma till den slutsatsen, att de svenske
store hellre ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
