Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Margareta och Erik af Pomern. Sverige får en ny konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böja sig under en qvinna än under en
man. Sannolikt kan det också vara, att inom månget
af dessa riddares bröst klappade ett hjerta, till
hvars önskningar konungakronan hörde såsom ett
alldeles icke oupphinneligt mål. De voro mäktige,
rike och högbördade, beslägtade med det utslocknade
konungahuset och dessutom med anor fullt ut lika
gamla som Folkungarnes.
Vare emellertid härmed huru som helst, drottningens
hofsamhet men tillika hennes kraft, vreden som
flammade ur hennes ögon, när hon kastade det sista
spörsmålet mot herreförsamlingen, allt bidrog att
böja herrarnes vilja efter hennes. Erik blef vald
till konung och drottningen tackade herrarne för
det de följt hennes råd, lofvande dem sin nåd och
huldhet i rikt mått.
Nu kom Erik öfver från Danmark med ett lysande följe
af riddare och hofmän och möttes vid gränsen af
de svenska herrarne, hvilka följde honom upp till
Upsala. Här blef då ett stort möte af prelater,
herrar och väpnare, hvilka samlades för att efter
gammal sed öfvervara konungens hyllning på Mora äng.
När man vandrar sydost ut från Upsala genom Danmarks
socken, går vägen, sedan man kommit förbi Danmarks
kyrka, öfver Lagga eller Säfjaån och följer sedan
längs med denna å genom Lagga socken. Nära gränsen
mellan dessa socknar, hvilken gräns på samma gång är
länsgräns, ligga dessa från fordom så bekanta Mora
ängar med sina stenar. Här samlades enligt urgammal
sed herrar, prelater och allmoge för att välja eller
rättare, eftersom det vanligen var herrarne som
valde, bekräfta och i sitt embete insätta nyvald
konung. Dervid tillgick så, att sedan lagmännen i den
ordning, som lagen föreskref, afgifvit sina röster,
svor den nyvalde konungaeden Ȍ bok med helgedomar i
händer», upplyfte sin hand och lofvade Gud och sin
allmoge att hålla den svurna eden. Sedan derefter
lagmännen och allmogen svurit konungen sin ed,
hvarmed bands både ung och gammal, ofödd som född,
okär som kär, frånvarande såsom de när voro, upphöjdes
konungen på konungastenen. Sedan inristades konungens
namn jemte årtalet och dagen, da han hyllades,
äfvensom riksvapnet eller andra zirater,[1] så att
för hvarje ny konung en ny sten lades till den gamla
Mora sten.
Men en ny tid kom med andra seder,
och så breddes glömskans tystnad öfver Mora ängar och
dess konungastenar. De senare började förfaras. Den
gamla Mora sten stod redan på Gustaf Vasas tid ej mer
att finna. Först hundra år efter Gustaf I började
vetgirigheten valfärda till Mora ängar. Genom Olof
Rudbecks och andra Upsalaprofessorers försorg –
heter det i en gammal berättelse från 1673, som
förvaras i riksbiblioteket i Stockholm – uppfördes
då en byggnad kring stenerna »med dörr och lås före,
hvartill kronones engsvaktare hafver nyckeln». Detta
hus, förmodligen af trä, förföll dock efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
