Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Filippa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sida. Dock är det så, att under orofylda tider, då
folkets sinnen äro upprörda, växer både det onda och
det goda talet långt utöfver hvad som är sant. Den,
som folket har ondt att tala om, påbördas mera än hvad
han verkligen förskyllat, och likaså är förhållandet
med den, om hvilken endast godt tal går på folkets
mun. Sådant kan nu äfven vara fallet med konung Erik
och drottning Filippa.
Låter man handlingarna, så vidt de äro kända, tala,
så kan man icke förneka, att drottning Filippa
var en höghjertad qvinna, i alla afseenden värd
att bära de trenne rikenas kronor. Hon visade det,
då hon förde styrelsen under konungens långvariga
frånvaro på sin utländska resa och sin pilgrimsfärd
till Jerusalem. Den tiden var också en hvila från
kriget för de tre rikena, och fredslugnet midt under
det långvariga kriget bidrog att fästa folkets kärlek
vid drottningen. Första gången man bevisligen finner
henne hafva deltagit i regeringsärenden är år 1422,
då hon jemte 12 svenske män, hvilka hon kallar »sin
nådige herres råd,» afgör en tvist mellan Bo Jonssons
arfvingar å ena samt riddaren Gustaf Algotsson och
Jon Gädda å andra sidan. Drottningen befann sig då i
Vadstena, som hon äfven besökte året förut – något
som man bör lägga märke till, enär konungen efter
Margaretas död högst sällan besökte Sverige. För
tiden mellan September 1421 och vintern 1430 kan
man icke med något intyg visa, att konungen varit
i Sverige. Det var naturligt, att sådant skulle öka
missnöjet i vårt land och rotfästa den tanken, att
konungen betraktade Sverige som ett lydrike under
Danmark.
Som regentinna i konungens frånvaro hade drottningen
sin herres heder och rikenas välfärd ständigt för
ögonen. Stort missnöje rådde då i Danmark mot konungen
för det underhaltiga mynt, som han låtit slå och
bringa i allmänna rörelsen, under det han påbudit,
att gammalt mynt skulle aflemnas till hans vexlare
och myntare mot det nya. Det var konungens ständiga
behof af penningar, som föranlät honom att vidtaga
denna förtviflade utväg. Följderna visade sig också
snart, då all handel afstannade, folket utarmades
och endast konungens vexlare och myntare blefvo
rika, ty att konungen sjelf vann något synnerligt
är föga sannolikt. Samme krönikeskrifvare, som
omnämner detta[1],
säger äfven, att konungen blef
föremål för mycken ovilja och mycket hån, och att
drottning Filippa genast lät slå jemngodt mynt med
hansestäderna och utlemna detta i rörelsen i stället
för det falska. I Oktober 1424 ingick hon äfven med
Lybeck, Hamburg, Lüneburg och Wismar en myntförening,
som stälde de nordiska rikenas mynt i ett bestämdt
och enkelt förhållande till det hanseatiska, en åtgärd
af stor vigt för handeln och som skulle betydligt
underlättat densamma, om den blifvit vidmakthållen.
Så väl om detta ärende som om andra öfverlade
drottningen år 1425 med svenska rådet, och
skrifvelser afgingo till konungen om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
