Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekriget. Missnöjet i landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förluster de lidit i hästar och vapen, ej heller
utlöstes, om de råkat i fångenskap. Enligt Magnus
Erikssons landslag egde dock frälseman rätt att
fordra sådant. Dessutom låg en orsak till missnöje
i den omständigheten, att konungen lemnade slott
och län åt utländingar, mindre dock åt danskar än
tyskar. Detta gick så långt, att till slut intet
enda svenskt slott af någon betydenhet, med undantag
af Viborg, innehades af svensk rnan.
Orsaken härtill får man dock ej söka deruti, att
han ville gynna Danmark framför Sverige: den var en
helt annan. Han arbetade nämligen för att få sitt
syskonbarn, hertig Vogislaw af Pomern, erkänd som
sin efterträdare, och ju mer han fann omöjligheten af
denna sin älsklingstanke, desto envisare blef han. Ju
större motstånd han rönte, desto kraftigare sökte han
hinna sitt mål, och som ett medel derför begagnade
han tyskar till slottshöfdingar, hvilka efter hans
död skulle hålla slotten hertig Bogislaw tillhanda.
Äfven presterne hade giltiga skäl till missnöje genom
konungens egenmäktiga inblandning i biskopsvalen. Vi
påminna oss Johannes Gerkesson. Efter hans afsättande
blef med konungens begifvande en Vadstenamunk,
broder Johannes Haquini, erkebiskop. Det var denne
som invigde klostret i konung Eriks närvaro efter
drottningens död. Sjelf dog denne erkebiskop
Johan 1432, och nu valde domkapitlet konungen
ohördan domprosten Olaus Laurentii i Upsala
till erkebiskop. Konungen brydde sig dock ej
derom, utan skickade biskop Arnold, enligt andra
Arendt Clementsen, till Upsala med befallning till
domkapitlet att taga honom till erkebiskop. Arendt
måste dock med våld sätta sig i besittning af
erkebiskopshuset och Arnö. I intet afseende var han
passande till erkebiskop. Rimkrönikans beskrifning
om honom väcker ens afsky.
Argare bofver var då ej prest,
som hans lefverne beviste mest;
skörlefnad han öfde,
dobbel och dryck han ock pröfde,
många fetalia[1] höll han till sjö
– – – – – – – – – – –
hvad gods de förvärfde dermed,
lika halft behöll han det.
Alltid svor han vid vår Herra blod och död,
den vulde den stympare var ej god.
– – – – – – – – – – –
Så månde han till Upsala fara.
Då han kom för kirkiona dörr,
Sancte Eriks vrede mötte honom der,
sina helsot han strax fick
och sjuker hem dädan gick.
– – – – – – – – – – –
I Arnö tålde han den nöd,
der blef den orätte biskop död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
