- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
82

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalkarlarne resa sig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Dalkarlens land är fattigt och armt, men lyckan
blommar ej alltid bland gyllene skördar. Äfven i
enslig skog, der man ännu liksom hör den tyste Asens
andedrägt, på bergets topp och i djupa dalen, der
elfven mäktig och okufvad brusar – äfven der trifves
lyckan, äfven der kan glädjen slå upp sitt öga mot
himlen. Hvarhelst ett förnöjsamt sinne blickar ut
öfver verlden, der gro glädjens blomster, men ej i
jordens mull. Derför är Dalkarlen lycklig i skogar,
på fjell och i dalom. Blott en rikedom kan han
icke undvara – det är friheten. Frosten kan förtära
hans knappa skörd, ulfven eller björnen kan rifva
hans enda ko eller get, han nöjer sig med bark och
vatten och är glad ändå, fast kinden kan vara något
blekare än vanligt; men tag bort lag och rätt, låt
våld och godtycke – en nattfrost det också – råda,
och löjet leker ej mer på hans läppar och kinden
bleknar till döds, bleknar, men i strid på lif och
död med förtryckarn.

Hans sinne är fogligt, strängt och allvarligt,
och han kan lida outsägligt utan att knota, ja,
gå i döden för den han håller kär, men olag och
ofred tål han icke. Sjelf är han trogen sitt löfte,
derför tål han ej löftesbrytåren, och nu såg det ut,
som om konungen sjelf varit löftesbrytaren. Att lag
styrka och frid hålla, det var konungens första och
skönaste pligt. Men lagen bröts och friden hölls
icke af konungens egna män. Det återstod att utröna,
om rätt stod att vinna hos lagens högste vårdare,
konungen sjelf.

Och männen af Dala klagade sin nöd inför konungen,
men det var förgäfves, lagen styrktes ej mera än förr
och den brutna friden försonades icke.

Då gingo Dalkarlarne till råds med hvarandra och
beslöto att vända sig till Engelbrekt Engelbrektsson,
en man som de kände för att vara redbar samt klok
och förståndig.

Engelbrekt bodde vid Kopparberget, det är det enda
man vet om denne märkvärdige mans bostad, när han
liksom Dalallmogen med ens dyker upp i vår historia i
farans stund. Det var en liten man, men ett hurtigt
och frimodigt sinne framblickade ur hans ögon, och,
när man hörde honom tala, glömde man helt och hållet
mannens yttre för orden, som han sade. Dertill var
Engelbrekt väl öfvad i vapen och hade vistats vid
mäktiga herrars hof, så att han visste äfven att
umgås med herremän. Han var nu i sin bästa ålder.

Engelbrekt var frälseman och förde i sitt sköldemärke
en triangel med en half lilja vid hvar sida. Nu
bodde han, såsom nyss nämndes, vid Kopparberget i
Dalarne, och folkets nöd och de kungliga fogdarnes
brottsliga framfart gick honom djupt till sinnes.
Men – står det i Engelbrektvisan, som diktades af
biskop Thomas i Strengnäs –

Gud, som väger med jemnan vigt,
han gaf det till syndaplikt;
dock gjorde han nåd omsider.
Han väckte upp Engelbrekt, den listla man,
han till det ärendet litet kan,
Gud gaf honom kraft och snille.
– – – – – – – – – – – – – –


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free