Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalkarlarne resa sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vinna rätt, innan de beslöto sig att med vapen i hand
förskaffa sig den, likaså tvungos de, såsom vi få se,
att ifrån sitt eget landskap kasta blicken ut öfver
riket och draga i härnad mot allt hvad utländskt
hette.
Nu tågade Dalahären söderut mot Vesterås, der
den hatade fogden satt på slottet. Men ryktet om
Dalkarlarnas uppresning gick före dem och innan de
hunno fram, mötte dem på vägen några af riksens
råd. Desse talade vänligt med bönderna och sade,
att de ville medverka till afhjelpande af deras
nöd. Härigenom förmåddes Dalkarlarne att återvända,
sedan de svurit en dyr ed att aldrig mer betala
skatten till Jösse Eriksson. Rådsherrarne återvände
också hem, glade i sitt sinne, emedan de trodde, att
det värsta nu var öfverståndet och att allt skulle
afstanna, när bönderne rätt hunnit lugna sig. Men
ingen anstalt gjordes att aflägsna Jösse Eriksson,
och herrarne fingo snart erfara, att de bedragit
sig. Detta timade om hösten 1433.
Jösse Eriksson vågade sig ej sjelf upp i Dalarne, men
ditsände sina tjenare att utkräfva skatten. Då grepo
Dalkarlarne åter till vapen, gingo öfver Dalelfven
och drogo ned mot Vesterås, hvars slott de ville
nedbryta i grund. Det var vid midfastan 1434. Nu kommo
åter rådsherrarne till bondelägret och talade med
de uppretade. Men desse nöjde sig ej nu med blotta
försäkringar. Rådet beslöt derför att på eget bevåg
afsätta Jösse Eriksson. De satte i stället för honom
en grefve Hans till höfvidsman på slottet.
Grefve Hans af Ewersten och Novgarten i Pomern var
den förnämste af konung Eriks tyske gunstlingar. Han
hade Gripsholms slott i pant för någon försträckning
till kronan samt dessutom Oppenstens slott med
Kind och Mo härad i Vestergötland. Man finner honom
äfven hafva haft första platsen bland rikets råd i
Sverige. Han hade troligen ett bättre rykte om sig,
ty bönderne förklarade sig nöjde med detta byte. De
återvände derför ännu en gång hem, under förhoppning
att snart få höra, det Jösse Ericsson undergått
tillbörligt straff. Grefve Hans satte emellertid
Melchior Giordsson till sin underfogde i Dalarne och
allt syntes åter blifva lugnt.
Men i stället för det väntade straffet, som skulle
öfvergå Jösse Eriksson, spridde sig ett rykte bland
Dalkarlarne, att denne begifvit sig till konungen och
så uppretat honom, att han nu ämnade skicka öfver
dem en fogde ännu grymmare än Jösse Eriksson. I en
upprörd tid, då ett helt folk finner sig sviket i
sina heligåste rättigheter, går man ofta längre och
vidtager kraftigare åtgärder, än man skulle göra,
om man kunde i lugn öfverlägga. Med den kännedom,
Dalkarlarne dessutom hade om konungen, är det icke
underligt, att de trodde honom vara i stånd till
det värsta. Den som ej håller lag och svuren ed,
han ställer sig sjelf utom lagen, och så gjorde
konung Erik.
Dalkarlarne grepo åter till vapen, det var för tredje
gången. Men nu beslöto de att icke stanna vid sin
egen landsändas nöd. Rikets öfriga landskap suckade
också under utländska fogdar. Alla dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
