Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekrigets fortgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slottet. På denna tid ansågs detta slott vara ett
bland de starkaste så väl genom sina fasta murar som
genom sin belägenhet. Konung Eriks fogde – han var en
broder till Nyköpingsfogden och hette Henrik Styke
– var också af denna tanke och skådade derför med
förakt ned på bondeskarorna, då han fick sigte på
dem från slottsvallarna.
Engelbrekt lät genast uppföra en befästning eller
som det hette skärm – »skirma» – framför bron, dels
för att betrygga sig mot öfverrumpling, dels för att
hindra all gemenskap mellan slottet och fasta landet,
samt bad fogden om ett samtal. Styken beviljade
detta och kom ut till Engelbrekt. Denne sporde då,
»om Styken ville utan hinder och dröjsmål uppgifva
slottet». Fogden hade väl med en viss förundran sett
skärmen uppföras framför slottsbron och hade knappast
tilltrott bönderna en sådan djerfhet, men när han
nu stod ansigte mot ansigte med den lille, låghalte
mannen och hörde hans ännu djerfvare fråga, då kastade
han en blick, full af förakt, på bondehöfdingen och
svarade: »Detta slott lärer du ej få, så vidt jag vet,
och aldrig skall du kunna intaga det!» Men då sköt en
blixt ur Engelbrekts ögon och han utropade häftigt:
»Så hjelpe mig Gud och Sanct Erik konung, om jag ej
inom sju dagar drager dig härut i vid håret!»
Derpå slutade samtalet och fogden begaf sig åter
hånligt leende till slottet. Men Engelbrekt började
med all kraft pådrifva belägringen. Så väl norr som
söder om strömmen anlade han belägringsverk. På
södra sidan kan man ännu i en äng å säteriet Borgs
egor se lemningarna af den skans Engelbrekt der
uppförde[1].
Det förnämsta af belägringsanstalterna
var dock barfridet. Engelbrekt lät nemligen hoptimra
en stark flotta och uppförde derpå ett torn, fem
våningar högt och försedt med bröstvärn, det ena
ofvanom det andra. Med detta barfrid ville han från
sjösidan nalkas fästningen och emedan det var högre
än slottsmuren, kunde hans folk derifrån lätteligen
komma in i slottet. Men barfridet behöfde aldrig
användas. Modet sjönk hos den stolte fogden i samma
mån som barfridet reste sig i höjden. Han sände bud
till Engelbrekt och begärde dagtinga. Engelbrekt såg
icke ogerna detta, ty han hade för ögonblicket fått
annat att tänka på. Riksens råd samlades i Vadstena,
hade han sport, och der ville han gerna vara med. Då
derför Styken anhöll om fem dagars vapenhvila,
beviljade han den. Men han tillsade strängeligen sina
män att ej inlåta sig i några samtal med fienden,
när han sjelf nu lemnade dem, utan oafbrutet fortsätta
arbetet med flottan och skansverket.
När detta jvar väl bestäldt, tog Engelbrekt 1,000
bönder med sig och bröt upp från Ringstadaholm,
ridande vägen utför nedåt den stora östgötaslätten.
I Juli månad hade ett par svenska biskopar varit i
Danmark och underhandlat med danska rådet rörande
något ärende, som konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
