Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekrigets fortgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förelagt. De svenske prelaterne skrefvo till de
hemmavarande rådsherrarne och bådo dem möta i
Vadstena. I följd deraf samlades också rådet på
utsatt ställe. Biskoparne Knut i Linköping, Sigge i
Skara och Thomas i Strengnäs, fyra riddare och tolf
svenner af vapen voro tillsammans i Vadstena och
öfverlade om de saker, hvarom konungen tillskrifvit
dem, i förhoppning komma till en god ända med dem
efter konungens vilja. Då få de plötsligt höra buller
utanför samlingssalen. Hästhofvar skrapa marken och
vapen skramla och midt derunder höres ljudet af steg
som nalkas dörren till det rum, der de sutto. Herrarne
sågo förvånade på hvarandra, men de skulle ej länge
förblifva i okunnighet. Dörren slogs upp och in trädde
en liten, låghalt man, som oförskräckt lät sina ögon
öfverfara herrarne kring rådsbordet.
Det var Engelbrekt. Som en stormvind kom han från
Ringstadaholm. Ingen anade hans närvaro, allt
hade gått så hastigt. De förnäme herrarne blefvo
fullkomligt öfverraskade. Engelbrekt helsade höfviskt,
och det låg icke något trots i hans uppträdande eller
hans låter. Den lugna, klara blicken, det allvarliga
anletet väckte förtroende.
Sedan nu Engelbrekt i kraftfulla och värdiga ordalag
redogjort för orsakerna till sitt och allmogens
företag, sade hån: »Allt sedan konung Magnus skildes
vid riket, hafva icke konungar utan tyranner regerat
i Sverige, och de hafva icke sökt annat än rikets
skada och förderf. De hafva varit herrar till egen
fördel, men ej till landets och allmogens bästa, såsom
konungens embete kräfver och de hafva gifvit sin ed
uppå. Riket har blifvit uppfyldt med utländingar,
och större gärder hafva pålagts bönderna än de
förmå bära och Sveriges lag och goda, gamla sedvänjor
tillåta. Och är det nu derför mitt råd och min begäran
till rikets församlade herrar och män, att de vända
sina råd och anslag derhän, att Sveriges rike måtte
återvinna sin gamla frihet och komma ur den olidliga
träldom, hvarunder det nu suckar, så att hvar och en
kan lefva trygg under lagen och oskäliga gärder icke
blifva påbjudna.».
Men om der fans en och annan bland rådsherrarne,
som billigade Engelbrekts tal, så vågade dock ingen
tillstå det. Helt annat hade det väl varit, om någon
ur deras egen krets stått i Engelbrekts ställe,
då hade de åtminstone delat sig i partier för och
emot, men den der obetydlige lille mannen och hans
bönder – huru kunde rikets förste män mottaga råd
och befallningar af honom!
Biskopen i Linköping, Knut Bosson (Natt och Dag)
tog till orda och svarade i rådets namn. »Oss står
icke till görandes», sade han, »att så träda ifrån
vår herre och konung, som vi hafva svurit huldskap
och manskap; vi måste ju hålla vår ed.»
Engelbrekt insåg genast af dessa biskopens ord,
huru sakerna stodo och att de ädle herrarne icke
gerna ville lyssna till honom och bönderna, men han
ville dock helst med godo vinna dem för sig. Först
när riksens råd gjort gemensam sak med bönderna,
först när allt Sverige reste sig som en man, först
då kunde man hoppas på en verklig frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
