Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekt rikshöfvidsman - Erkebiskop Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säker lejd och vi skola draga till Danmark och försöka
råda vår nådige herre, konungen, till sämja.»
Hade nu Engelbrekt haft någon enskild beräkning att
se sig sjelf till godo, såsom Kröpelin och helt visst
hvarje dansk trodde, skulle han säkert afslagit denna
beskickning. Men här såsom alltid finner man honom
hafva haft Sveriges väl för sina ögon, och till
den ändan bad han genast Kröpelin sjelf utvälja,
hvilka han ville hafva till gisslan.
Kröpelin och ordensriddaren reste och de lyckades
utverka konung Eriks samtycke till ett möte i
Halmstad, som hölls i Maj månad.
Erkebiskop Olof.
Äfven på ett annat fält och från ett annat
håll led konungen under loppet af år 1434 en
förödmjukelse. En af honom förföljd man återvände
nämligen då till fäderneslandet såsom dess erkebiskop,
stadfästad i embetet mot konungens vilja af påfven.
Man förundrar sig med skäl öfver det inflytande, som
konung Erik utöfvade på tillsättandet af de högsta
andliga embetena inom riket. Johannes Gerkesson
insatte han på erkebiskopsstolen i Upsala mot
kapitlets vilja. När han blef skild från erkestiftet,
föll kapitlet konungen till föga och uppsatte enligt
hans vilja trenne män pä förslag. Konungen gaf sitt
samtycke till en af dem och denne blef af påfven
i embetet stadfäst. Det var den här ofvan nämnde
Johannes Haquini, en man af hög börd. Han förde tre
sjöblad i vapnet och tillhörde således Stureslägten.
Denne dog helt plötsligt på en visitationsresa i
början af år 1432, och omedelbart derefter valde
kapitlet domprosten i Upsala, Olof Larsson, till
erkebiskop. Han var född i Trögd och kallas derför
stundom Trögdius. I sin ungdom hade herr Olof studerat
i Paris och der blifvit magister, en titel som han
ständigt bar. För öfrigt får han det vitsord[1],
att han var en allvarlig man med stor erfarenhet i lagen,
vältalig och begåfvad med stor klokhet. Kapitlet synes
vid detta val hafva gjort mindre afseende på konungens
önskningar än vid det förra. Det underrättade
visserligen genast både påfven och konungen om Olof
Larssons val, men uppsatte icke såsom förra gången
något förslag. Erkebiskop Jöns – skref kapitlet
– hade, innan han dog, meddelat kapitelsmännen,
att konungen icke skulle hafva något emot Olof
Larsson. Men konungen förnekade helt och hållet
hvarje yttrande, som kunde tydas till förmån för
domprosten, och blef högst missnöjd öfver hvad som
skett. Hans vrede ökades ännu mer, när hän fick höra,
att den nyvalde begifvit sig till Rom utan att först
uppvakta honom. Han ville nu på inga vilkor godkänna
det gjorda valet. Domkapitlet sökte ursäkta och medla,
»domprosten hade fruktat att fara sjövägen» – hette
det, men konungen förblef obeveklig. Han insatte efter
hvarandra de tvänne utländingarne Arent Clementssen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
