- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
109

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erkebiskop Olof

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Thorlak på Upsala erkebiskopsstol och sökte härunder
motverka domprosten Olof både hos påfven och på det
stora kyrkomötet i Basel.

Men domprosten hade oaktadt konungens motvilja
lycka med sig på sin resa. Han tog vägen öfver
Ålandshaf till Finland, fick i Åbo tillfälle att
genom lån förstärka sin kassa och fortsatte vidare
sin resa genom Lifland, Preussen och Tyskland till
Rom. Här blef han af påfven stadfästad i sitt embete,
hvarom påfven i bref underrättade vederbörande,
äfven konungen. Till den senare skref påfven mycket
nådigt. Han ber och förmanar konungen vid den vördnad,
som han är skyldig påfven och den apostoliska stolen,
att han måtte visa erkebiskopen sin ynnest, då han
(konungen) kunde vänta i belöning evigt lif af vår
herre och tacksägelse af påfven.

Något som retade konungen fullt ut lika mycket
som denne Olof Larssons framgång var det yttrande,
hvilket vi redan förut omnämnt att han haft inför
påfven, om att konung Erik icke var arfkonung utan
vald konung. Som vi veta, hade erkebiskopen i denna
sin utsago mycket rätt, ty Erik var verkligen vald
till Sveriges konung och Sveriges lag visste ej af
någon arfkonung. Men konung Erik å sin sida ville
nödvändigt gå och gälla för arfkonung.

Rörande så väl denna fråga som biskopsvalet lät
nu Erik om sommaren 1433 några prelater skrifva
det bekanta brefvet till påfven. Erkebiskopen
i Lund jemte fem biskopar voro då kallade till
Köpenhamn. Från Sverige voro biskoparne Thomas
i Strengnäs, Sigge i Skara och Nils i Vexiö. För
att få sin vilja fram förfor konungen högst
våldsamt. Han sade på förhand till om hvad som skulle
skrifvas och hotade prelaterna med det värsta, om
de ej gjorde som han ville. De andlige herrarne
vågade icke sätta sig upp emot konungen, och på
detta sätt tillkom detta bref. Vi känna den del af
dess innehåll, som rörde frågan om konungen vore
arf- eller valkonung. I afseende på biskopsvalet
säga biskoparne, »att man brukat antingen rådfråga
konungen eller också genast efter valet anhålla om
konungens samtycke. Som dessutom biskoparne innehade
främsta rummet i konungens råd, syntes det billigt,
att konungen och rådet pröfvade valet. Ingen vald
biskop borde derför af påfven hädanefter stadfästas,
förr än han erhållit konungens förord».

Brefvet väckte uppseende. Både påfven och hans
kardinals-kollegium började vackla. Man beslöt till
och med att förflytta erkebiskop Olof till ett annat
biskopsstift. Men kort derefter ankom ett nytt bref
från de tre svenska biskoparne, hvilka undertecknat
det förra. De upplyste om, huru det förhöll sig med
brefvet från Köpenhamn, att konungen stått öfver dem
med sina hotelser och att de endast af fruktan för
hans våldsamhet satt sina sigill derunder. Nu, när de
kunde handla i fullkomlig frihet, togo de tillbaka
sina ord. Denna skrifvelse förtog verkan af den
föregående. En kardinal förordnades af påfven att
undersöka saken och inför honom skriftvexlades under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free