- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
117

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tilldragelserna under år 1435 - De förnämsta slägterna i Sverige vid denna tid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men det visade sig snart, huru föga konungen hade
ändrat sitt sinnelag. Rimkrönikan klagar hårdt öfver
konungens förfarande att, i strid med det nyss fattade
beslutet, utan att höra rådet bortgifva slott och
län. De svenske herrarne vände sig till de danske
för att genom dem förmå konungen att göra afseende på
deras önskningar och tillika att han måtte förläna
drots och marsk med den makt, som dessa embeten kräfde
samt blifva qvar i riket. »Då skulle», menade de, »all
träta och allt kif kunna förebyggas.» Men konungen
lemnade intet svar, och då gingo de svenske herrarne
sjelfve upp till konungen. De fingo ett kort och tvärt
svar. »Jag är icke sinnad att blifva eder ja-herre»,
sade han och tillade, i det han vände sig till
riddarne och väpnarne: »Engelbrekt hade mig ej sådan
skada gjort, hade icke I varit och edra fränder!» –
Och många ord föllo, som icke behagade herrarne.

Så skildes konung Erik den gången från Sveriges män.

Men det var ej nog med det missnöje han med
anledning häraf lemnade efter sig bland de förnämste
i landet. Detta missnöje ökades och spriddes till
allmogen under hans återfärd.

Sedan konungen tagit Stockholms slott från den allmänt
värderade Kröpelin och gifvit det åt en dansk riddare
Erik Nilsson Rönnow samt ökat besättningen med 500
man af sitt eget folk, steg han ombord på flottan och
afseglade i början af November från Stockholm. På
Nyköping, Stegeborg och Stäkeholm insattes nu nya
höfdingar, om möjligt argare än de förra. Ärelösa
röfvare, råa qvinnoskändare och kyrkotjufvar, som
ej aktade något heligt eller lydde någon annan lag
än deras egen vilja, deras lustar och begärelser,
sådana voro de män, konungen använde. Konungen lät
sjelf under nedresan plundra allmogen.

Man ansåg som ett Guds straff för dessa våldsbragder
de olyckor, hvilka äfven på återfärden drabbade
konungen, då svåra stormar förstörde flera hans
fartyg, hvilka sjönko med både gods och folk.

De förnämsta slägterna i Sverige vid denna tid.

Det torde vara i sin ordning, innan vi öfvergå till
skildringen af hvad som följde på konung Eriks besök i
Sverige 1435, att kasta en blick, på de män, hvilka
den tiden stodo konungamakten närmast och ganska
snart uppträdde med anspråk på att utöfva den.

Första rummen intagas naturligtvis af de här ofvan
nämnde männen, hvilka konungen gjorde till drots och
marsk.

Christer Nilsson hörde till Vasaslägten. Han är oss
icke obekant, vi sågo hans namn i vigtiga handlingar
redan på Albrekts tid. Sedan dess hade han blifvit
30 år äldre och var således nu en gammal man, säkert
en bland de äldste i rådet. Den framskridna åldern skänkte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free