- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
133

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekts sista tåg genom riket - Engelbrekts död

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slagna af förskräckelse och icke minst borgmästaren
sjelf. »Detta blifver visserligen min död», sade
han till de kringstående borgarena, »och det är
Guds hämnd. Gifven eder derför i Engelbrekts nåd,
annars blifven I i grund förderfvade, ty han vinner
i alla fall staden. I kunnen det sannerligen på mig
märka, att Gud är med de svenske och vill gifva
dem styrka. Ingen i denna stad stod hårdare emot
Engelbrekt än jag, derför är jag kommen i denna
nöd och Guds hämnd har träffat mig!» – Tre dagar
derefter var borgmästaren död och denna tilldragelse
äfvensom den dödes ord gjorde på borgarena ett sådant
intryck, att de öppnade stadsportarne och öfverlemnade
staden. Engelbrekt inlade der pålitligt folk och
drog vidare.

Nu gick det löst på Varberg. Underrättelserna om,
huru det tillgick här, äro ofullständiga och hvarandra
motsägande. Det synes, som om Varberg delat Halmstads
öde, och att Engelbrekt der inlagt en säker besättning
under herr Bo samt Broder Svensson och Herman Behrman,
på det att staden »skulle förvaras dess bättre».

Från Varberg tågade Engelbrekt uppefter kusten
till Elfsborg. Detta slott innehades af Mattis von
Kaln. Han fick behålla slottet på
vilkor att ej befatta sig
med det underlydande länet. Härmed nöjde sig Engelbrekt
och drog sig inåt landet till Axevalla. Det var i April
måndad 1436.

Engelbrekts död.

Vid Axevalla var målet satt för Engelbrekts
befrielsetåg. Der öfverfölls han plötsligt af en
sjukdom. Det var med knapp nöd han kunde sitta till
häst, men likväl red han öfver Tiveden upp åt Örebro.

Knappt var han anländ till Örebro, förr än bref
kom från rådet med anhållan att han skulle infinna
sig i Stockholm för en vigtig rådplägning. Så svag
Engelbrekt var, rustade han sig dock genast att åtlyda
kallelsen.

Emellertid kom en tjenare från Bengt Stensson (Natt
och Dag) på Göksholm och anhöll om lejd för sin
herre att infinna sig i Örebro hos Engelbrekt. Mellan
herr Bengt och Engelbrekt hade varit någon tvist,
man vet ej af hvad beskaffenhet. Rimkrönikan
förmäler derom intet, icke heller de samtida
klosteranteckningarna; Ericus Olai är den ende som
omnämner en på hans tid gängse sägen, att Engelbrekt
fattat ovilja mot Bengt för någon trolöshet i
rikets tjenst. Sägnen låter icke osannolik för våra
öron. Engelbrekt var man att uppfatta fosterlandets
sak, hvad det egde rätt att fordra och hvad hvarje
man var skyldig att gifva det, och han stod så högt,
han såg sakerna så i stort, att han ej behöfde frukta
att uttala ett ogillande, det måtte nu gälla hvem
som helst. Den tunga, som i fosterlandets namn sagt
konungen sanningen, den hand som gripit biskopen i
Linköping vid halsen, kunde ej rädas att tala och
handla, då det gälde herren till Göksholm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free