Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutsson och Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hurtig i sitt väsende, såsom det höfdes en
riddare. Det är svårt att säga, om allt detta skedde
endast af beräkning. Dock torde man kunna, antaga, att
han ville vinna anhängare, och nog voro hans muntra
och ridderliga skick, hans välvilja, som visade sig i
hans bemödande att hjelpa och trösta öfver allt, der
hjelp och tröst behöfdes, goda medel att vinna deras
hjertan, som kommo i hans väg. Alla unnade honom väl,
heter det, och riksens duk räckte han så ut, att mat
och öl fattades ingom.
Men allt detta bidrog att öka Erik Pukes
bitterhet. Aldrig kunde han gå förbi marskens hus,
utan att han såg och hörde skämtet och glädjen bland
de många gästerna, och hvar han kom och hvar han gick,
så hörde han marskens lof från alla läppar. Man vore
färdig att snart nog med ovilja vända sig ifrån
denne man, om icke en enda omständighet funnes,
som försonade en med hans minne – hans kärlek till
Engelbrekt. Vid dennes sida gick han lugn, vid dennes
sida drog han ut till strid, utan att den minsta
skymt af afund låter sin skugga falla öfver honom. Var
det månne den verkliga storheten och öfverlägsenheten
i all sin anspråkslöshet, för hvilken han böjde
sig? Då må han vara värd att minnas.
Marsken kunde ej tåla en jemförelse med Engelbrekt,
marsken var Pukes like, och för honom ville han
ej böja sitt stolta hufvud, tvärt om han ville i
häftigheten af sin lidelse möta honom med svärd och
lans och sålunda afgöra sin sak med honom. Erik Puke
var en man sådan som många på denna tid, hans hat
liksom hans kärlek gick till ytterlighet, och genast
var han färdig att gripa till svärdet. Det gick så
långt, att han jemte åtta af sina män svuro en dyr ed
att dräpa marsken, och de hade flera gånger sökt att
komma i delo med honom, men han hade alltid förstått
att undvika dem.
En dag samlades rådet i svartbrödraklostret och
sände bud till marsken att han skulle infinna
sig der för att öfverlägga om något vigtigt
ärende. Marsken kom, men också Erik Puke och hans
åtta medsvurne. Flammande af vrede gick Erik fram
till marsken och sade: »Carl Knutsson, jag råder dig
här att du kallar hem alla dina stöfvare, de locka
ifrån mig alla mina svenner; eller skall jag slå dem
på nosen, så att de alla skola minnas det!» – Marsken
svarade utan hetta: »Jag vet ej af några stöfvare;
finnas några af mina svenner, som du har något att
klaga emot, skola de här stå till rätta inför riksens
rad. Den som finnes skyldig skall ej äta mitt bröd!»
– Marskens lugn gjorde Erik ännu häftigare. »Jag
tror vi aldrig skiljas med godo», sade han, »förr än
det kan så falla sig, att vi och våra svenner mötas
på marken, och den af oss, som då segrar, må sedan
råda öfver den andre.» Med värdighet svarade marsken
härtill: »Ingalunda må vi lita på våra svenner, låtom
oss i sjelfve afgöra saken; när Gud vill att detta
hafver en ända och vi draga hem härifrån staden –
är det då din vilja, så slåss jag med dig ensam;
nu vill jag det ej, om du icke nödgar mig dertill!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
