Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osämjan mellan Carl Knutsson och Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är den enda källan för dessa tilldragelser,
framställer naturligtvis detta såsom en följd af
Pukens upproriska stämplingar och således såsom
förräderi af honom. – Något möte i Vesterås blef ej
af.
På andra sidan Vesterås blefvo tecknen på missnöje
och ovilja från allmogens sida tydligare, och i
Köping möttes marsken af den underrättelsen, att
Rekboarne voro färdige att gå man ur huse. Det var
om lördagsqvällen dessa tidender inlupo, och marsken
sade till budet, som medförde dem: »I hafven en
underlig vilja att skilja Erik och mig åt!» – Derpå
gick han till hvila. Men knappt hade han lagt sig,
förr än hans hofmästare kom inspringande och varnade
honom för Puken. »Han står blott två mil härifrån»,
sade han, »och i natt ämnar han öfverfalla och gripa
eder!» – Marsken var dock bättre underrättad än hans
hofmästare och sade: »Låt mig sofva i ro, Erik gör
mig intet ondt!» Derefter tillade han: »I morgon arla
skall du rida till Arboga och skipa mig der i ordning
kost och foder; i morgon kommer jag dit!»
Tidigt söndags morgon red hofmästaren ut från Köping,
såsom befaldt var, och kom efter ett par timmars ridt
till Arboga. Knappt var han dock ditkommen, förr än
han fick höra, att Erik Puke befann sig i klostret,
och så godt som i samma ögonblick blef han gripen och
förd till Erik Puke. När han kom inför denne, frågade
han, hvarför han blifvit gripen. »Jag har ju intet mot
eder brutit», sade han, »och skulle väl eljest gått
till eder.» Erik båd honom blifva qvar i staden och
ej lemna sin herre någon underrättelse. Hofmästaren
lofvade det, men kunde ej återhålla sin undran öfver
hvad Erik hade i sinnet. »Mig undrar», sade han,
»att I gören så, herr Erik; marsken vet ej annat,
än att I ären hans tro vän.» – »Bida, bida», svarade
Erik, »det är än nog bittida!»
Något längre fram på dagen gaf Erik ett bref till
stadens tvänne
borgmästare, hvilket han befallte dem
öfverlemna till Carl Knutsson.
Borgmästarne begåfvo sig på väg och, när de ridit
ett stycke, mötte de marsken och hans beridna följe.
De framförde då helsning från Erik Puke och öfverlemnade brefvet.
Det var ett fejdebref, sådant som de store herrarne
på denna tid ofta nog skickade hvarandra, när de
hade något otaldt sins emellan. Erik Pukes bref var
af följande innehåll. »Vet det, Carl, att vill du
mig något, eller hvad dandeman vill mig något, då
finner han mig i Arboga, och förbarme sig der Gud
öfver, att jag må ej blifva i mak[1] på min gård,
ty jag aldrig vet, när jag varder stekter, styfder
eller liflös; då skall du veta, att till den tid, det
varder bättre oss emellan, än det är än, då vet det,
hvar jag dig finner eller någon der dig tillhörer,
då vill jag göra der så vida, som mig bör göra
mot min rätta fiende; det vet Guds helga blod väl,
att jag hade otänkt att görat, och skall du veta,
att den dagen, som sagder var mellan herr Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
