Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Osämjan mellan Carl Knutsson och Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han låter dem stegla, bränna och hänga
och ofta med risom flänga
och binder dem vid gård[1] utan skäl
och låter dem frysa der ihjel.
Följden af mötet på Arboga-ån blef den, att allmogen
svor Erik Puke trohet, och sedan likaledes allmogen
i Köpings län slutit sig till honom, drog han mot
Örebro.
Här sammankallade han Nerikesbönderna. »När vi
vinna slottet», sade han till dem, »vilja vi göra
ett kloster deraf och dit införa Engelbrekts lik,
jag vet att det är allmogen kärt!» – Och bönderne
gladdes i hoppet att kunna visa den älskade döde en
sådan ära och svuro att de skulle vinna huset. En
skara af bönderna stormade i första hettan till
marskens ladugård, bröto ifrån lås och dörrar samt
bortförde allt som kunde vara dem till nytta. Men Erik
började belägringen af slottet. Han sände bud till
slottshöfdingen, som hette Nils Nilsson, och bad om
ett samtal utan något dröjsmål. Men fogden svarade:
»Våren ej så bråd, herr Erik, jag vill först samråda
med mina svenner!»
Sedan Engelbrekt fått slottet, hade der blifvit
uppförd en förborg af trä. Det gälde nu för Erik att
blifva herre öfver denna förborg; ty derifrån kunde
han utestänga slottsfolket från vattnet och sålunda
snart nog tvinga fogden till större medgörlighet. Men
denne, en rask och omtänksam man, insåg det farliga
för slottet, om fienden bemäktigade sig denna förborg,
och lät derför i största hast införa allt som var af
något värde ur förborgen i slottet samt tände derefter
eld på den förra. Lågorna slogo mot himlen, och Erik,
som icke kunde hindra branden, måste overksam åse,
huru hans hopp att i hast bemäktiga sig Örebro
slott flög bort med röken från den snart förbrända
förborgen. Harmsen vände han sig bort och begaf sig
till sitt herberge.
Här gick hans värd in till honom, och när denne
såg hans sorgsenhet, sade han: »Hvem gaf er detta
rådet, herr Erik, att företaga slik en dårskap?»
– »Bönderne hafva sagt mig», svarade Erik, »att
på slottet finnes hvarken folk eller spisning; ej
en ko finnes der, säga de.» Värden log och skakade
på hufvudet vid detta tal. »I ären illa underrättad,
herr Erik», sade han, »I sägen, der är ej en ko; 122
finnas der visserligen och annan spisning dertill,
och i går kommo från marsken väl hundrade raske
och duglige män; I fån det snart fresta!» – Dessa
underrättelser, som mycket väl öfverensstämde med
slottsfogdens trotsiga beteende, stärkte Erik i hans
redan fattade åsigt, att Örebro tarfvade en ordentlig
belägring. Han sammankallade derför bönderna och lät
dem veta, att han aktade draga mot Vesterås, att der
bevara land och allmoge, men att han ville gifva dem
en höfvidsman, som manligen kunde föra dem an.
Men knappt var Erik borta, förr än slottsfolket gjorde
ett utfall och anföll bönderna med sådan framgång,
att de grepo till flykten
[1] Gärdesgård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0162.html
