Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osämjan mellan Carl Knutsson och Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förutse ett anfall, som marsken må hända haft svårt
att med hopp om framgång möta. Något måste derför
företagas; blott ännu ett par dagar, och allt
hade varit för sent. Vi känna ej de medel, som nu
begagnades, och rimkrönikans framställning är allt för
partisk för att vara sann[1].
Den säger emellertid,
att Erik sjelf infann sig hos marsken och båd om
ytterligare uppskof till påföljande morgon. Marsken
skall då hafva svarat kort och bestämdt: »Rid till
dem igen och säg dem, att efter de ej vilja komma
till mig, så skall jag komma till dem.»
Naturligtvis var det hans mening att genom detta tvära
tillkännagifvande göra intryck på sin motståndare
och skrämma honom, och afsigten lyckades. Erik säges
hafva bleknat vid marskens ord. Han insåg å sin sida
faran af att inlåta sig i strid med Carl och dennes
öfvade folk, som sannolikt till största delen bestod
af ryttare, innan han fått förena sig med de väntade
Helsingarne och Gestrikarne. Det var helt säkert
medvetandet om denna sin underlägsenhet att möta
Carl, synnerligast i en strid på öppna fältet, som
gjorde det till en nödvändighet för honom att genom
hvad medel som helst draga ut på tiden. Härutinnan
hjelptes han öfver förväntan af den motgång,
Carl hade, då hans folk anföllo förhuggningen på
Hälleskogen, hvarigenom hos denne stadgades tron på
hans fiendes öfverlägsenhet, må hända också af de
hos Carl närvarande herrarne, hvilka helst ville i
godo uppgöra saken. Nu var det omöjligt att längre
uppehålla Carl, nu skulle det verkliga förhållandet
uppenbaras, och den korta tiden tillät ej att vidtaga
några mått och steg, ty Carl kunde vara hos bönderna
lika snart som Erik sjelf.
Dyster i hågen red Erik den gången från Carl. Denne
vände sig till herrarne, som voro hos honom,
och tillkännagaf sin afsigt att draga ut mot
bönderna. Herrarne yttrade ännu sin önskan att så
vidt möjligt var i godo få saken afgjord, för att ej
onödigtvis
»Här ståndar jag i min sidentröja
och i min sölfspända sko;
Krist svike den af oss i himmelrik,
Som sviker den andre i tro.
Så togo de hvarandra i hand
och följdes, i kyrkan in,
der lydde de på den heliga sång
och hörde messan till änd’.
Då räckte de hvarandra hvitan hand:
skulle vara hvarandras gäster;
icke annat visste Erik Pukesson,
än meningen var den bästa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
