- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
167

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osämjan mellan Carl Knutsson och Erik Puke

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inträdde, som grepo Erik Puke. Sjelfva erkebiskopen
skall hafva gifvit sitt bifall dertill.

Erik fördes till Stockholm att dömas af drotsen. Hans
Mårtensson släpades kring Vesterås gator och blef
sedan steglad. I en folkvisa, som sjöngs om Erik Puke,
heter det om hans ankomst till Stockholm och slut:

Så förde de honom den gatan fram,
der folket stod allra mest.
Och ute så stod den svenske drots,
han gladdes fast åt denna gäst.
        I Dalom der kommer han aldrig.

»Hvadan kommer oss denna gäst så rik,
som håller på gångaren grå?
Det är för visst Erik Pukesson,
han i dag sitt lif låta må!»
        I Dalom der kommer han aldrig.[1]


Drotsen dömde Erik Puke till döden, och domen gick
i verkställighet i slutet af Mars eller i början af
April 1437.

Så var då Carls farligaste motståndare borta, farlig,
emedan allmogens kärlek hängde vid honom, såsom
frihetshjeltens vän. Dalkarlarne och Helsingarne
vände vid underrättelsen om hans död hem.

Men erkebiskopen greps af sorg öfver sitt brutna
löfte. Han sände bud till Rom att af påfven söka
befrielse från den skuld, han egde i Erik Pukes död,
och afhöll sig under sin återstående lifstid från
utdelandet af de heliga sakramenten, hvartill han
genom sin handling ansåg sig ovärdig.

Ännu djupare greps biskop Thomas i Strengnäs af
samvetsförebråelser. Stor och outplånlig var hans
sorg och den uttalade sig både i bref till Carl och
i sång. Han skall under hela sin lifstid hafva hållit
sig för en ärelös man. Ur hans visa om den försvunna
troheten må vi anföra följande:

Det märke med sig
så fattig som rik,
eho som vill,
han segle eller ro:
han finner ej tro
i verldena till.

Tro är bortvänd
och fjerran sänd
i främmand’ land;
du rid och sök
med hund och hök
båd i skog och strand.

Du, sök med makt
och all din akt,
ehvart du far,
tro fins ty värr
ej när, ej fjerr,
du varder dess var.

Det skedde i fjord,
tro gjorde ett mord,
hon rymde så bort.
Hon sitter och gråter,
hon kommer ej åter.
det hafver jag sport.

Fals och svik,
de finnas för dig
i hvarje vrå;
de finnas först,
der makten är störst
och mer förmå.

Fals, svik och flärd
de drogo sin svärd
och gingo i strid:
»sanning och tro,
de måga ej bo
i verldena vid».



[1]
Slutet af den här ofvan i noten anförda folkvisa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free