Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herremötet i Strengnäs - Osämjan mellan Carl Knutsson och Christer Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lofvade han att följande sommar möta i Kalmar. Med
detta besked måste herrarne återvända. Drotsen och
erkebiskppen hade redan förut från Lund återvändt hem.
Osämjan mellan Carl Knutsson och Christer Nilsson.
Just som Carl Knutsson befann sig på nedresan
till Kalmar, fick han underrättelse om att allmogen
i Dalarne och Vermland gjort uppror. Dalkarlarne
hade stormat mot Vesterås och slagit ihjel Carls
fogde Bengt Gunnarsson, den tappre och raske
försvararen af detta slott mot Erik Puke; så hade
också Vermländingarne gjort med sina fogdar. Marsken
skref bref till bönderna, att de skulle afstå från
sitt företag, men de aktade ej derpå, utan sade,
»att de icke frågade efter marsken».
Emellertid gick sommaren med sina underhandlingar,
hvilka upptogo marsken lika mycket som de herrar,
hvilka farit till Danmark. Utan tvifvel var det
dessa herrars afsigt att, såsom rimkrönikan säger,
få konungen till Sverige, men för att tukta Carl, som
redan i sjelfva verket var dem för mäktig. Det var
derför maktpåliggande för Carl att med uppmärksamt
öga följa dessa herrars alla åtgöranden. Det är
också sannolikt, att drotsen hade sin hand med i
de upproriska rörelserna i Dalarne och Vermland,
och att Carl visste derom. Derför finner man det
helt naturligt att han icke genast drog upp mot
de upproriske, utan framdrog saken till allmän
öfverläggning i rådet. Han ville åt sjelfva hufvudet
för rörelsen.
Rådet samlades till ett möte i Arboga i November
1437. Här uppträdde Carl och yrkade på de strängaste
åtgärder mot allmogen. Rådsherrarne afstyrkte, »det
vore bättre att dagtinga, faran för marsken sjelf
vore för stor». Rimkrönikan låter rådet i allmänhet
svara, men man tycker sig se den gamle drotsens
förstälda vänlighet skymta igenom. Åtminstone kan
man antaga, att det var på honom Carls ögon föllo,
då han svarade: »Faran blir min och jag vill med
Guds hjelp ställa så, att mina der ingen skada få.»
Herrarne bådo honom utveckla sig närmare och marsken
fortfor: »Julenatt menar jag vara i Hedemora och så i
Tuna och der skall jag så hviska[1] med bönderna, att
de mista både hand och fot, och jag måtte få lugn;
derifrån rider jag till Mora och in i Vermland och
håller samma lek, ty utan allmogen får någon aga,
lyder den oss aldrig i våra dagar.» Detta syntes
göra intryck på herrarne och man började bedja
marsken påskynda sin räfst, men drotsen tog då
till orda. »Jag vill dock först försöka», sade han,
»om jag kan på något sätt bringa saken till ända;
jag vill skicka mina bud upp till Dalarne, och hvad
svar jag får derifrån, skall jag genast meddela eder,
min son.» – Carl lät blifva dervid och dermed slutades
herremötet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
