Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osämjan mellan Carl Knutsson och Christer Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Innan Carl hade lemnat staden, kallade honom dock
drotsen till sig och sade: »Son, nu kunde jag, om
jag ville, göra dig mycket illa!» – »Huru skulle det
ske?» invände Carl, fullkomligt bibehållande sin
lugna hållning och den höfviska vördnad, som han
alltid visade sin gamle frände. »Jag vill säga dig,
min son», svarade drotsen, »att alla klaga öfver dig,
både biskopar och riddare, köpstadsmän och bönder!» –
Marsken svarade: »Jag vet mig ej hafva dem ondt
gjort, förlåte dem Gud, som vålla mig detta, ty de
göra mig orätt!»
Dermed skildes herrarne, men icke såsom vänner.
Marsken red till Stockholm, der han tillbringade
julen och dit kom bud från drotsen, att han lyktat
underhandlingen med Dalkarlarne, och att utsedde
från dem skulle infinna sig i Enköping med sådan
fullmakt, att hvad de sade på hela Dalarnes vägnar,
det skulle vara sagdt. »Ty beder jag eder, käre son»,
så slutade drotsen sitt bref, »att I ock må vara der,
och att I riden dit med få hästar, att vi allmogen
ej förgästa.»
(Marsken red för den skull till Enköping, och så fort
han kom dit, bjöd drotsen honom till sig. Marsken
gick, och drotsen tog emot honom med all möjlig
vänlighet och bad honom »komma häll och säll». Efter
måltiden gick man till klosterstugan, der herrarne
af rådet voro samlade. Här började drotsen orda
vidlyftigt om Dalkarlarne och deras klagomål mot
marsken. »Vi hafva i dag», sade han, »hört de ord,
som Dalabönderne framfört. Med Guds hjelp blifver
det väl godt, dock säga de alla, att de aldrig mer
vilja gifva skatt till eder. För det första klaga de
deröfver, att de efter förlikningen vid Skultuna, då
de redo till Vesterås, der förlorade sina hästar; för
det andra har genom edra svenner det ryktet utbredt
sig bland dem, att I ville rida dit med 1,000 hästar;
Bengt Gunnarsson, säga de, var en hård man och ville
förderfva dem, derför slogo de honom.» För hvarje
punkt i talet tillade den gamle mannen, »att bönderne
aldrig mer ville svara marsken och aldrig mer lyda
honom».
Sedan drotsen slutat, svarade marsken punkt för
punkt. »Riksens råd må väl veta», sade han, »om jag ej
lät leta efter deras hästar; allt hvad som var deras,
fingo de igen, och det var mig ledt, det vet Gud, att
de der en enda penning miste. Hvad ryktet bettäffar,
som mina svenner utspridt, så må de svara derför, de
befinna sig nu här. Hvad de säga om Bengt Gunnarsson,
så ligger deruti intet skäl för dem att slå honom, och
jag vill med lif och gods svara för hvarje klagomål
mot honom. Utan att man med rätta skäl öfverbevisar
mig, skola de både lyda mig och gifva mig skatt!» Så
slutade marsken. Men hotet i de sista orden fullföljde
han, då han märkte att drotsen förblef svarslös,
i det han tillade: »Jag låter mig ej så afkasta,
må alla mina vänner döma öfver mig!»
Drotsen både bleknade och suckade vid marskens
kraftiga svar. »Jag räds, här vill ej godt af varda»,
sade han. Men derefter vardt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
