Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osämjan mellan Carl Knutsson och Christer Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intet taladt den dagen. Följande dagen skulle de åter
sammanträffa, och då skulle saken med Dalkarlarne
afgöras.
Tidigt på morgonen kallade drotsen marsken till sig
och föreslog, att man skulle hålla sammanträdet i ett
rum, der blott några få kunde inkallas, ty om många
hörde böndernes klagan, kunde förlikningen blifva
vanskligare. Men marsken afböjde tvärt det listiga
förslaget. »Käre fader», sade han, »låt dem komma,
ju flere desto bättre; jag unnar alla att erfara,
om jag är så ond, som man säger mig vara. Kallen dem
hellre ut på torget, att alla må höra både tal och
svar!»
Emellertid samlades man i en stuga, som ock lätt
kunde låta sig göra, då böndernes befullmäktigade
väl ej voro så synnerligen många. Här sporde nu
marsken bönderne till, hvad de hade att klaga mot
honom, och bönderne svarade, att de hade intet
att klaga, och drotsen uppmanade dem att gå ut och
öfverlägga innan de svarade, och detta upprepades
tre gånger. Bönderne gingo ut och rådgjorde, såsom
drotsen sade, men deras svar blef detsamma: de hade
intet att klaga på marsken. Slutligen frågade marsken,
om bönderne ville hafva saken hänskjuten inför rätta,
men bönderne svarade, »att nåd vore bättre än rätt
och den stund de alla finge behålla lifvet, skulle de
lefva efter hans vilja och aldrig mer emot honom stå.»
– Här vann således marsken en fullständig seger öfver
sin gamle frände. Saken afgjordes slutligen så, att
Dalkarlarne skulle plikta, fasta och bota för dem,
som de ihjelslagit, och de utfäste sig att betala
skatten till Kyndelsmessan.
Dermed skildes man åt.
Uppenbart är af rimkrönikans framställning, rörande
Dalaupproret, att den gamle, sluge Christer Nilsson
hade sin hand med deruti, ehuru han förstod att draga
sig ur spelet, när det blef dåligt. Att han icke
heller var främmande för Vermländingarnes uppror,
är allt för troligt.
Marsken red från Enköping till Stockholm och här
fick han underrättelse om att Vermländingarne
under anförande af en vid namn Torsten Ingelsson,
som förut varit bland Carls svenner, tågade mot
Örebro. Marsken skref genast härom till drotsen och
båd honom om hjelp och råd. Drotsen svarade undvikande
och rådde till dagtingan. Ännu en gång skref marsken
till honom och förestälde honom faran af dröjsmålet,
hvarunder de upproriske förstärkte sig, men drotsen
svarade blott, »att hans embete ej kräfde något örlog
med dem opstinga, ty vare bäst att dagtinga».
Så började marsken rusta sig. Till höfvidsman för
sitt folk satte han Arvid Svan, densamme som vi sågo
vid Engelbrekts sida. Knappt hade dock denne aftågat,
förr än bref kom till Carl från fogden på Örebro med
underrättellse att Vermländingarne voro i antågande
mot Örebro. Detta nödgade honom att sjelf skynda dit,
och ridten gick genom natt och dag. När han kom till
Örebro, fick han höra, att Arvid Svan redan skingrat
bönderna, men att dock Torsten ännu hade trenne härad
med sig. Desse drogo sig dock tillbaka och Svan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
