Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osämjan mellan Carl Knutsson och Christer Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följde efter, uppmanande vid alla tillfällen bönderna
att afstå från upproret.
Han syntes också hafva god framgång, ty många lyssnade
till hans råd och hyllade marsken. Men när han kom in
i Jösse härad, fick han höra att en stor här af bönder
samlat sig på ett näs, der de förskansat sig med stora
förhuggningar. I bondehären voro många äfven af dem,
som förut lofvat marsken lydnad, och bönderne voro
väl sju gånger manstarkare än marskens folk.
Arvid Svan med sina ryttare lät emellertid den stora
bråten vara i fred och red ned på isen, hvarifrån
han ville anfalla bönderna. Medan de redo fram mot
stranden, talade Svan till sitt folk. »Vi vilja anropa
Sanct Göran», sade han, »den ryttare, som nu är goder,
han tänke på sin moder!» – När de kommo så nära, att
bönderne kunde höra dem, lät Arvid ropa till dem, »att
de skulle gifva sig under marskens nåd». Men bönderne
förtröstade på sitt stora antal och ropade tillbaka,
»att de nog skulle skydda sig; vågade marskens folk
ett anfall, så skulle de finna bönderna färdiga till
strid».
Då höggo ryttarnfe sporrarne i sina hästar och det
gick som ett stormmoln öfver isfältet. Ju närmare
de kommo stranden, desto omöjligare visade det sig
att kunna verkställa anfallet till häst. Ryttarne,
eller hofmännen, som de på denna tid kallades, måste
sitta af och till fots rycka upp på näset. Med kraft
och mod anföll Arvid och hans afsuttna ryttare,
men bönderne voro också stridsdugliga karlar, och
dertill så öfvervägande till antalet, att striden
blef ganska het. Marskens folk var dock mera öfvadt
och bättre sammanhållet, så att det snart visade sig,
att segern lutade åt deras sida. Bönderne började fly,
och vissheten om segern lifvade marskens folk till de
yttersta ansträngningar. »Slå död! slå död!» ropade
de och jagade efter bönderna, som kastade ifrån sig
sina vapen och påsar och lupo till skogs. Omkring
120 bönder stupade; alla deras hästar och slädar med
matvaror föllo i segrarnes händer.
Efter detta nederlag hyllade Vermlandsallmogen
marsken och stod sedan troget vid hans sida. Upprorets
anförare, Torsten Ingelsson och Jösse Hansson, blefvo
genom den raske Arvid Svan gripne och brände på bål.
Med sådana tidender återvände Arvid Svan till Carl
Knutsson.
Vi hafva sett striden begynna mellan Carl och hans
frände, riksdrotsen Christer Nilsson. Det var ej en
strid, sådan som den Erik Puke förde. Det var ej den
förolämpade mannens strid, öppet tillkännagifven
och lika öppet utförd, det var, om vi så få säga,
en strid med nedfäldt hjelmgaller, en strid som
aldrig tillkännagafs, men som visade sin tillvaro
omisskänneligt, oaktadt allt yttre sken af vänlighet
å ena sidan och vördnad å den andra.
Hvardera af de stridande var omgifven af anhängare,
och den ene var för mäktig för den andre, de
trifdes ej vid hvarandras sida. Derför måste den ene
undanträngas. Att drotsen var den anfallande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
