Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Erik förlorar sina kronor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvar de redo, slogo de upp dörr och gjorde hvad dem
lyste». Så fortgick det i 9 veckors tid.
Då sände Carl, som ville göra ett slut på detta
ofog, sina svenner till Östergötland med befallning
att gripa och slå Nils Stenssons folk, hvar de
påträffades. Det var om en tisdag, som marskens
svenner redo åstad, och redan torsdagen derpå funno
de dem, de sökte. De hade ridit ett stycke söder
ut från Norrköping på vägen till Söderköping, då de
på en äng, ungefär halfvägs mellan båda städerna,
påträffade ej blott Nils Stenssons svenner, utan
äfven honom sjelf. Det bar sig ej bättre, än att
herr Nils dagarna förut återkommit från Gotland. Men
hans mod var brutet. Han flydde till en närbelägen
by och lemnade sina män att strida mot marskens,
han som så ofta talat stora ord om att han önskade
möta marskens folk på öppna fältet.
Liten stund varade striden. Carls svenner nedgjorde en
del af sina fiender och stodo snart i byn, der herr
Nils befann sig, sjuk och öfvergifven. Han bad för
sitt lif och ville gifva sig och sina öfverblifna
svenner såsom fångar i Carls hand. Han fördes fången
till Norrköping, der han dog af pesten. Hans svenner
fördes på Carls befallning till Söderköping, der de
stäldes för rätta. Nio af dem blefvo afrättade.
Nu var riket med alla dess slott i Carl Knutssons
hand. Blott Gotland lydde honom icke, och på Öland
satt Magnus Green såsom innehafvare af Borgholms
slott. När konung Erik sist var på Stegeborg, hade
så väl Magnus som Hans Kröpelin lofvat att ej vidare
deltaga i hvad konungen kunde stämpla mot riket, och
den ädle Kröpelin, som hela sitt lif visat sig vara
konungens klokaste vän och äfven nu varit den, som
åvägabragt underhandlingarna mellan konungen och Carl,
drog sig tillbaka till sin förläning Åbo. Helt visst
insåg han, att numera för Erik allt var förloradt.
Emellertid återfordrade Carl Borgholms slott af Magnus
Green, men erhöll till svar, »att han ville hålla
slottet konung Erik till handa.» – »Hvar äro nu dina
löften och dina eder att blifva vid mig och riket»
– lät Carl fråga, men Magnus gaf endast hotande
svar. »Komme marsken öfver till Öland, skulle det
gå honom illa.» Marsken lät dock icke skrämma sig,
utan drog öfver till Öland och belägrade slottet.
Under det belägringen fortsattes kom Carl till Kalmar,
det var fastlagsafton den 6 Februari 1440. Här låg
Rodenborg sjuk, han som vid Stegeborg sökt skjuta
på Carl, men misslyckats. Han lät helsa Carl,
»att han aldrig haft helsan sedan den olyckliga
dagen på Stegeborg, då han ville skjuta Carl,
och att han pinades svårligen, men kunde ej dö,
förr än han fått Carls vänskap». Birger Trolle och
Gustaf Carlsson (Gumsehufvud) – den senare var gift
med Carls halfsyster Brita Bielke – hvilka Carl satt
till höfdingar på Kalmar slott, framförck detta bud
till marsken. Carl förundrade sig öfver hvad han
hörde. Och sade: »Gud förlåte honom hans synder,
men hvad han lefver eller dör, tillgifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
