Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutssons förhållande till konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Något vidare blef ej taladt i den saken, men marsken
kunde väl förstå, att konungen hade ombytt sinne.
När man återkom till Stockholm, var den gamle Christer
Nilsson kommen öfver från Finland. Han androg genast
häftiga klagomål mot Carl.
Vi hafva sett förhållandena allt mer och mer ställa
sig så, att Carl Knutsson, den mäktige och rike
herremannen, stod i spetsen för dem, hvilka ville
hafva ett sjelfständigt och oberoende Sverige med
en egen svensk konung. Det är också sannolikt,
att Carl sjelf nu klart fattat sin ställning och
sitt mål. Möjligheten för hans makt hvilade numera
i sjelfva verket på grunden af ett sjelfständigt
Sverige, och denna grundval innebar i sig och fordrade
med nödvändighet unionens upplösning. Omkring
Carl stodo många mäktige och ansedde män, främst
medlemmarne af Stureslägten, och bakom dem de djupa
lederna af det egentliga folket. Att detta parti var
mäktigt, så mäktigt till och med, att man föredrog ett
uppgörande i godo framför strid med detsamma – derför
tala de stora uppoffringar man från den motsatta sidan
gjorde för att vinna partiets hufvudman. Segern var
dyrköpt, men segerns fördelar för de unionsvänlige
voro större, de uppvägde i flera fall priset för
densamma.
Det följer af sig sjelft, att det var unionsvännerne
som föranledde Christofers inkallande. Särskildt
voro prelaterne dervid verksamme, och en och annan
betraktade det nya konungavalet helt och hållet
såsom deras verk. En reaktion – för att begagna ett
nytt uttryck – hade inträdt i afseende på det starka
framåtskridandet, som den nationella saken vunnit
allt sedan Engelbrekt. Denna reaktion var nu så stark,
att Carl fann det nödvändigt att för ögonblicket för
densamma vika. I spetsen för dem, som verkade i denna
tillbakagående riktning – tillbakagående, emedan de
ville hafva sakerna sådana, som de voro under slutet
af Folkungaätten och under Albrekt, då herremakten var
så godt som utan alla skrankor – i spetsen för dessa
stod ännu den gamle Christer Nilsson, väl bruten af
år, men ingalunda derför mindre hätsk emot den, som
stod honom i vägen och en gång besegrat honom. Omkring
honom se vi förnämligast medlemmar af Oxenstierne-
samt Natt och Dag-slägterna.
Nu var tiden inne för dessa herrar att återvinna
hvad de förlorat, och det var ganska naturligt,
att konungen icke ogerna skulle se, om den förre
riksföreståndarens makt i någon mån kunde inskränkas,
samt att han derför icke skulle sluta sina öron
för klagomålen mot en man, som han ansåg sig böra
frukta. Om deremot, såsom rimkrönikan låter förstå,
bitterheten, sedan den nu under de nya förhållandena
fatt luft, öfvergått till en förföljelse som
hotade med våldsamheter, det torde vara svårt
att bevisa. Sannolikast är det blott ett utrop af
krönikeskrifvarens egen ovilja och torde derför,
då man känner hans bevågenhet för Carl Knutsson,
få betraktas som ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
