Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tilldragelser i Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antaga ett fördelaktigt utseende i Sverige, beslöts att
sända en beskickning af fyra norska män – biskop
Jöns i Opslo, prosten Sigvart Björnsson i Bergen,
Johan Umereise och Kolbjörn Gaerst – till Gotland
till konung Erik för att muntligen framställa de
verkliga förhållandena och visa honom nödvändigheten
af en hastig hjelpsändning, för så vidt det skulle
blifva möjligt för norrmännen att längre hålla fast
vid konung Erik. Johan Umereise dog dock, innan
beskickningen lemnade Norge, och då de öfrige tre
kommo till Öresund, blefvo de anhållna af Christofers
uteliggare. Prosten och Kolbjörn Gaerst lyckades att
genast komma åter till Norge, men biskop Jöns blef
qvar i Danmark intill julen. När han då kom hem till
Norge igen, öfverlemnade han tolfte dag jul brefven,
som voro bestämda till konung Erik, och ett nytt
sammanträde egde rum. Men utsigterna voro nu vida
mörkare än hvad de varit under den sistförflutna
sommaren.
Man kan under sådana förhållanden icke underlåta att
förundra sig öfver den trohet, norrmännen visade mot
den oduglige konungen, som, om han egt en skymt af
kraft och beslutsamhet och begagnat sig af norrmännens
goda vilja, må hända skulle från detta rike kunnat
gifva det språk han nu förde från Gotland en helt
annan klang. Äfven den omständigheten, som i de öfriga
båda rikena, synnerligast i Danmark, varit en af de
förnämsta orsakerna till missnöjet med Erik, nämligen
hans bemödanden att få sin frände Bogislaw erkänd
som efterträdare, äfven denna omständighet skadade
honom alldeles icke i Norge. Detta rike var nemligen
ett arfrike och hvad man lofvat Erik 1388, att hans
fäderneslägt skulle ärfva tronen, om han (Erik) doge
utan barn, det höll man sig i detta rike fast vid.
Men – frågar man – var då i öfrigt Eriks regering
i Norge sådan, att hon kunde vinna folkets
tillgifvenhet; tryckte icke bördorna med anledning af
det långvariga kriget lika hårdt här som i Sverige;
voro skatterna här mera billiga, de kunglige fogdarne
mindre grymma? – Nej, härutinnan var föga skilnad
mellan de båda rikena. Både kriget, skatterna och
fogdarne väckte missnöje, och en bland de senare,
Herman Moltke, densamme, som vi känna från det
föregående, beskyldes för att fara fram med sådan
egenmäktighet, att man påminnes om Jösse Eriksson i
Dalarne. Trenne bref med klagomål från bönderna till
konungen finnas ännu qvar i arkivet i Köpenhamn. När
sedan de svenske bönderne med Engelbrekt och
Dalkarlarne i spetsen slutligen drogo man ur huse
för att skydda lag och rätt, visade sig äfven i
Norge en liknande rörelse. I spetsen för densamma
stod en Amund Sigurdsson. Men denna frihetsrörelse
dämpades snart, ehuru den stora belöning, som genom
erkebiskopen och rådet lofvades anföraren, synes
utvisa att den icke varit utan betydenhet. I likhet
med hvad som skedde i Sverige, erhöll Norge, till en
del såsom en följd af detta uppror, sin egen drots
år 1439. I Tellemarken fortsattes dock upproret
under den nämnde Amund Sigurdssons och tvänne andres
anförandet, och ännu 1442 måste konung Christofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
