Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af dessa förlorar rimkrönikans mörka målning en
god del af sin verkan. Den skugga, hon kastar öfver
Christofer, har dels sin grund i den ovilja mot de
främmande konungarne, som var folket liksom medfödd,
dels i den tillgifvenhet krönikeskrifvåren hyste för
»marsken».
Strax konungen kom till Sverige, var han mycket
omgifven af utländingar, synnerligast Bayrare, hvilka
han gynnade på allt sätt, både med förläningar
och rika skänker. »Guld och silfver och de skönaste
hästar» – hette det – »allt skulle konungens Bayrare
hafva; hvad än de beddes af konungen, så fingo
de. Ville någon län af konungen få, så skulle det ske
genom någon Bayrares förord, och detta kunde endast
vinnas genom kosteliga skänker.» Detta var dock något,
som icke ensamt rörde Sverige. Äfven i Danmark fördes
samma klagan, och i båda rikena gjorde rådsherrarne
konungen föreställningar härutinnan. Christofer
skall hafva upptagit dem mycket onådigt, hastig till
sinnes som han var. Men när vreden hade lagt sig,
insåg han det billiga uti hvad som af honom kräfdes,
och uppfylde båda sina rikens önskningar.
Han afskedade sina Bayrare och lät dem fara hem. Länen
gåfvos endast åt infödda och äfven i sitt hof omgaf
han sig med svenskar eller danskar.
Rörande länen är en annan sak att märka. Konungen
erfor snart, huru begärliga de svenske herrarne voro
efter län, »huru den ene eftergick den andre, och huru
den ene ville uttränga den andre», och han beslöt att
begagna sig häraf till sin fördel. Hvad ingen förut
hade tänkt på, det blef nu sedvanligt – att konungen
återtog efter behag de län han utdelat. Hvarken lagen
eller hans konungaförsäkran lade hinder i vägen
härför. Nu måste förläningsbrefven betalas ganska
högt, och en hvar, som hade fått en förläning, måste
af konungens kansler utlösa sitt förläningsbref. Och
sådana förläningsbref funnos alltid att lösa, äfven
om det rörde ett län, som några dagar förut var
bortgifvet.
Så fort någon anhöll om ett län, gaf den muntre konungen med
leende min ett jakande svar, och så fick brefvet utlösas. Härigenom
kunde det hända – berättar Ericus Olai – att ett län stannade i
samma hand blott några dagar eller veckor, och var det en månad,
så ansågs det redan vara mycket, så att ett och samma län under
årets lopp kunde hafva gått genom åtta eller tio händer. Tvänne saker
vunnos genom detta sätt att gå till väga: oenigheten underhölls mellan
de svenska herrarne och konungens skattkammare riktades.
Till år 1445 var konung Christofer ogift. »Då började konungen
hugsa uppå, hvar han en drottning skulle få.» I Brandenburg i norra
Tyskland lefde då en kurfurste, som hette Fredrik. Hans äldste son,
markgrefve Johan af Brandenburg, var en synnerlig vän af den då i
högt rop stående alchymien eller konsten att göra guld och finna de
vises sten. Han kallades också derför »Alchymista», men förlorade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
