Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungavalet i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arla om torsdagsmorgonen kommo emellertid alla
tillsammans, såsom beslutadt var. Man började med en
innerlig bön till Gud om hans nåd att så taga verket
före, som vore riket nyttigt. Sedan skred man till
valet. Två biskopar och två riddare skulle upptaga
rösterna, och alla svuro en dyr ed att välja efter
bästa samvete utan afseendp på vänskap, frändskap
eller räddhåga, endast med rikets verkliga väl för
ögonen.
Det var em högtidlig stund, och ehuru man kunde
förutse valets utgång, afbidades denna med spänd
väntan. Det var alldeles tyst i gillestugan, man
hörde endast de tvänne biskoparnes och riddarnas
hviskningar, då de upptogo de afgifna rösterna samt
ett doft sorl af den utanför samlade menigheten,
hvilken väntade på utgången med ännu mera spänning
och oro, eftersom den var mindre invigd i herrarnes
strider.
Slutligen voro alla rösterna – de voro sjuttioen
till antalet – afgifna och antecknade. Ett ögonblick
förgick under deras hopräknande. Nu var det gjordt och
med ljudelig stämma kungjorde den ene af valförrättarne,
att Carl Knutsson fått sextiotre röster. De
återstående åtta hade fallit på tvänne andra, må hända
Oxenstiernorna, men något namn anföres icke.
Ett fröjderop genomgick salen, det spridde sig till
menigheten derutanför, och från tusendes läppar
hörde man ropas: »Vi vilja aldrig annan herre hafva,
utan blifva vid marsken alla daga!» Men den nyvalde
konungen hyllades af de församlade och leddes derpå
in i kyrkan, der Te deum afsjöngs.
När då saken var afgjord, återkom erkebiskopen
Jöns Bengtsson till Stockholm. Han blef med mycken
ynnest emottagen af konungen, som ökade hans län
med Olands och Norunda härad i Upland. Samma ynnest
visade konungen sina motståndare i allmänhet. Så fick
erkebiskopens fader, Bengt Jönsson, eftergift på någon
skuld, hvari han befann sig till kronan. Han hade
nämligen såsom riksföreståndare användt »något guld
af rikets skatt» för egen räkning. Också erkebiskopen
lofvade med dyra eder att alltid vara på konungens
bästa. »Det vore för långt», säger rimkrönikan, »att
omskrifva allt det goda, erkebiskopen då lofvade.»
Kort derefter drog konung Carl till Upsala, der han
hyllades vid Mora stenar den 28 och kröntes i Upsala
domkyrka den 29 Juni 1448. Kröningen förrättades
af biskopen i Linköping Nicolaus König med biträde
af biskop Erik i Strengnäs, biskop Åke i Vesterås
och den gamle, högt ansedde biskop Magnus Tavast i
Åbo. Till ökande af högtidligheterna slog konungen
trettiotre förnäma herrar till riddare.
Dagen derpå, som var en söndag, invigdes erkebiskopen
i sitt embete af de nämnda biskoparne och den 2
Juli förrättades drottning Katarinas kröning af
erkebiskopen. Vid alla dessa högtidligheter sparades
ingenting i prakt och kostlig undfägnad. »Alla de
der voro», heter det, »fingo nog», och länge derefter
talade man om konung Carls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
