Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungavalet i Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungavalet i Norge.
Liksom vid konung Eriks afsättande i Sverige och
Danmark norrmännen i det längsta höllo fast vid
denne konung utan att synnerligt mycket fästa sig
vid unionen och dess betingelser, så visade de
sig äfven vid konung Christofers död benägna att
återvälja sin forne konung. Men den nyvalde konungen
i Danmark kastade genast sina ögon på de båda andra
rikena och i första rummet på Norge. Detta rike var
äfven för den nyvalde svenske konungen begärligt,
och alla hade de sina medhållare inom Norge. Der
funnos således tre eller till och med fyra partier,
om man till de ofvannämnde lägger det, som ville
hafva Sigurd Jonsson till konung.
Som dock hvarken konung Erik var att räkna på,
ej heller Sigurd Jonsson synes hafva eftersträfvat
den vanskliga äran att i dessa stormuppfylda tider
bära Norges krona, var det egentligen mellan de
två, Carl i Sverige och Christian i Danmark, som
striden fördes. Det nordanfjällska Norge var det
som företrädesvis önskade en förening med Sverige,
medan det sunnanfjällska gynnade Christian i
Danmark. Erkebiskopen i Trondhjem, den myndige och
kraftfulle Aslak Bolt, var Carls förnämste anhängare;
biskop Jöns i Opslo, som var erkebiskopens personlige
motståndare, äfvensom Hartvig Krummedik på Aggerhus
voro de förnämste på Christians sida.
Båda dessa partier, som vi kunna kalla det svenska
och det danska, voro verksamma. Det senare skickade
Hartvig Krummedik och biskop Jöns till Danmark för
att underhandla med Christian om hans utväljande till
konung, och ungefär samtidigt – det var i fastlagen
den 26 Februari – sammanträdde det svenska partiet
i Bohus och beslöt att befordra Carl Knutssons val,
»dels», heter det, »emedan detta val bäst motsvarade
Norges gagn, dels emedan de voro underrättade om
att erkebiskopen af Trondhjem jemte flera biskopar
och riddare samt en stor del af allmogen ansågo
det för riktigast». Emellertid ankommo mot slutet
af Maj Eggert Frille och Åke Axelsson (Tott) med
nya försäkringar och löften från Christian till
Norges råd, som då var församladt i Opslo, och –
något som för framgången af deras ärende var det
vigtigaste – de förde äfven krigsfolk med sig. Man
utfärdade bref till Christian, hvari man samtyckte
till hans val och uppmanade honom att i medlet af
Juni infinna sig i Marstrand för att mottaga rådets
hyllning och underskrifva sin handfästning. Äfven
erkebiskopen underskref detta bref; dock säges det,
att han dertill blifvit tvungen genom våld.
Detta sätt att gå till väga skildras af det svenska
partiet såsom i hög grad förrädiskt mot Norges
rike. »Och hafva de danskvännerne (motpartiet)» –
skrifver Erik Sämundsson till den norske allmogen –
»sådant svek och förräderi gjort uppå Norges rike,
att ingen lefver, den der sådant svek hört hafver
förr i Norge gjordt; förty de hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
