Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungavalet i Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammankommit väl 2,000 män och vilja så föra den tyska
och danska konungen in uppå Norges rjke och gifva oss
fattiga nordmän i en skadlig och evärdelig träldom.»
Erik uppmanar allmogen till kraftigt motstånd, så
vidt Norges lag och frihet var allmogen kär. Samtidigt
vistades bröderne Herrman och Johan Moltke i Norge,
och de samlade allmogen till ett ting, der man
uppsatte bref till Carl Knutsson med erkännande
af hans val till Norges konung och anhållan, att
han snart ville infinna sig med en krigsmakt för att
tillbakadrifva de danska. Detta bref uppsattes den 1
Juni, rådsherrarnes i Opslo den 3 Juni 1449.
Det synes, som om det nu berott på de båda konungarne
sjelfva, hvilkendera skulle vinna Norges krona. Ett
raskt och kraftigt upptträdande i Norge, och saken
borde vara afgjord. Konung Christian infann sig
också efter ett par veckors förlopp och utfärdade
från Marstrand den 3 Juli sin handfästning samt
mottog hyllningar och försäkringar om trohet. Tillika
utfärdades af norska rådet ett bref till allmogen med
underrättelse, »att konung Christian blifvit antagen
till konung öfver allt Norge, såsom född af äkta,
värdigt, norskt konungablod. Vid midsommar följande
året skulle den nye konungen infinna sig i Trondhjem
för att låta kröna sig. Till dess skulle styrelsen
föras af erkebiskop Aslak och Sigurd Jonsson.»
Christians seger kunde nu anses för gifven. Men
då inträffade plötsligt en händelse, som gjorde om
alltsammans.
Naturligtvis afsåg konung Christian med erkebiskopens
utnämnande till riksföreståndare att närmare binda
denne mäktige och inflytelserike man vid sig. Må hända
skulle detta också hafva lyckats, och för någon tid
finner man erkebiskopen till utseendet åtminstone
handla i samdrägt med den danske kungen.
Då hände sig frampå högsommaren, att en tvist uppkom
mellan erkebiskopen och Hartvig Krummedik. Den
senares tjenare hade, medan han sjelf befann sig i
Danmark, öfverfallit några af erkebiskopens folk och
fråntagit dem deras gods. Sedan dess hade nu flera
månader gått, men om sommaren, när erkebiskopen kom
tillsammans med Krummedik, klagade han öfver det
begångna våldet. Krummedik erbjöd sig att ersätta
värdet af det förlorade och skickade derför några
riddare med penningar till erkebiskopens boning. Den
stolte erkebiskopen vägrade att emottaga penningarna
och fordrade sina varor tillbaka, hvilket då var
en omöjlighet, emedan det plundrade godset genast
blifvit deladt. Erkebiskopen hotade då att gifva lika
mot lika. »Jag vill så handla med Hartvig Krummedik»,
sade han, »att han må kunna förtälja, huru nordmännen
behandla holsteinare och utländingar!» – till följd
af detta hot gick Hartwig ombord på sitt skepp och
blef der öfverfallen af erkebiskopens folk. Väl blef
anfallet tillbakaslaget och ett stillestånd ingånget,
men erkebiskopen gick nu öppet öfver till Christians
motståndare. Han skref till Carl Knutsson och båd
honom infinna sig i Norge, och på hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
