Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mötena i Arboga och Halmstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till danskvännerna. Biskop Bengt i Skara, en man af
adlig börd[1],
var uppenbart emot konung Carl; biskop
Magnus, nu nära 90-årig, ville framför allt freden
och saknade må hända nog kraft att bestämdt uppträda
till förmån för Carl, till hvilken han i öfrigt stod
i det bästa förhållande. Biskop Nils König i Linköping
visade sig sedermera som en fiende till danskarne. Det
väcker ens förvåning att ej här finna den svenske
erkebiskopen, och när man vet, huru djupt beräknande
denne man var, har man svårt att frigöra, sig från
den föreställningen, att han äfven här på ett eller
annat sätt var verksam, ehuru i tysthet, bakom de
synliga figurerna, med hufvudtrådarne i sin hand. Var
månne Upsaladjeknen Helmich den person, genom hvilken
Jöns Bengtsson lät sin vilja uttalas? Man känner intet
om denne man, och vår framkastade fråga är blott och
bart en gissning, men den ligger så nära till hands,
att troligen hvarje läsare redan gjort sig densamma.
Bland de verldslige herrarne är det tydligt, att Nils
Jönsson skulle tillhöra sitt gamla parti, i spetsen
för hvilket nu allt mer och mer tydligt erkebiskopen,
hans brorsson, ställer sig. Erik Eriksson var Carls
måg, men dansk till börden, och hans frändskap till
konungen gjorde honom icke till svensk. Detsamma
kan på visst sätt sägas om Erik Axelsson. Han var
tvänne gånger gift med svenska qvinnor, Clara Lillie
och Elin Sture, och hade förut stått på Carls sida,
men hans bröder Olof Axelsson, hvilken vi känna från
Gotland, och Åke Axelson voro den danske konungens
män. Båda dessa män voro sålunda synnerligen lämpliga
för detta ärende, då man genom deras val kunde å ena
sidan synbarligen gå konungens önskningar till mötes
och å den andra vara förvissad om att i dem icke finna
motståndare till unionen, om de också icke voro att
räkna på såsom fiender till konung Carl.
Utan tvifvel ser man här på mötet i Arboga
fortsättningen af den gamla partistriden mot Carl,
och med utgången af Halmstadsmötet för ögonen
kan man svårligen förneka den omständigheten, att
unionsvännerne här hade öfverhanden och tillsatte
fullmäktige. – Det måste å andra sidan väcka ens
förundran, att konungen ej utvecklade mera kraft och
omtänksamhet vid valet. Man känner ej rätt igen den
forne riksföreståndaren, man ville hafva hos konungen
något mera af den förres raskhet och förutseende
klokhet. Man frågar sig med viss förvåning,
huru han kunde anförtro sin och sitt lands sak
åt dessa män. Märkte han icke, han, som hade en
så rik erfarenhet af personer och förhållanden,
han, som sjelf varit så djupt inblandad i de
förra partistriderna, märkte han icke, att här
samma partier stodo emot hvarandra, eller kunde han
verkligen tro sig genom konungakronan med ens flyttad
utom eller ofvanom partierna? Var denna konungens
blindhet tydlig för motpartiet, så är det klart,
att dettas styrka derigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
