- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
263

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mötena i Arboga och Halmstad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Tvänne bref, säger rimkrönikan vidare, skulle
häröfver uppsättas, det ena att öfverlemnas till
konung Carl, det andra att gömmas för att sedermera,
när anslaget haft önskad framgång; öfverlemnas till
konung Christian.

Rörande Gotland fattades också ett särskildt beslut,
lydande på att uppskjuta frågan till ett nytt möte,
som skulle hållas vid midsommaren nästkommande
år. Båda konungarne skulle då infinna sig, Carl i
Kalmar och Christian i Sölvesborg, samt derefter mötas
i Ronneby eller någon annan för båda beqväm ort och
då afgöra, hvilketdera riket Gotland skulle tillhöra.

Och så redo herrarne från Halmstad.

Under vägen från Halmstad hände sig så, att herr
Nils Jönsson red vid gamle biskop Magnus Tavasts
sida. Efter några inledande spörsmål vände sig
riddaren till biskopen med följande ord: »Vi hafva
nu fred med de danska och hvad som vi nu tarfva
vid är ett godt regemente; jag spörjer eder, käre
herre, huru vi bäst skola slikt regemente få?» – »Gud
gifve», genmälte biskopen, »att vi rätt kunde verka
för riksens bästa. Hvad jag förmår gör jag gerna nu
som förr, och mig hoppas att riket väl skall gå,
vi hafva en god herre och höfvidsman, som riksens
bästa väl ramma kan!»

Så redo de en stund, hvarpå riddaren åter vände
sig till biskopen och sade: »Jag vet ett godt råd,
och viljen I tiga, skall jag säga eder det, men
dessförinnan skolen I svärja att ej förråda mig.»
Biskopen såg forskande på riddaren, men gick eden,
som han ville, hvarpå riddar Nils omtalade det hemliga
beslutet. Men då tog biskopen illa vid sig. »Käre herr
Nils», sade han, »slikt ärende kan jag ej förstå;
söken råd när androm, det går för högt öfver mitt
sinne!»

Det blef ej vidare taladt om saken mellan herr Nils
och biskopen. Båda fortsatte sin väg till Arboga,
dit riksens råd på konungens kallelse skulle begifva
sig. De fullmäktige hade redan från Halmstad skrifvit
till konungen, »att de nu hade fred med Danmark,
men att de ej kunde skrifva, huru dermed gångit, utan
ville uppskjuta dermed tills rådet hunnit samlas vid
midsommar i Arboga, dit de bådo konungen sammankalla
rådet.» Till följd häraf sammankallade Carl ett möte
i Arboga och begaf sig sjelf dit.

Så snart konungen var anländ, begaf sig biskop
Magnus till honom. Bekymmer och oro hvilade öfver
konungens anlete, när det vändes mot den inträdande
biskopen. Men det var dock ett intet mot hvad konungen
sjelf kunde läsa på den nära hundraårige biskopens
fårade panna och i hans sorgsna ögon. Konungen gick
med sin vanliga vänlighet emot den gamle mannen och
räckte honom handen samt sporde, hvad det var, som
så tyngde hans sinne. »Jag må väl sörja», svarade
biskopen, »ty det är så, att jag nu måste blifva
menedare på gamla dagar. Jag vet eder skada, och om
jag tiger, blifver jag menedare mot eder. Yppar jag
åter det som är mig sagdt, så blifver jag en menedare
mot honom, som sade det för mig!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free