Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian och Magnus Green
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils Jönssons, åt Erengisle Nilsson och Åbo, som
varit Magnus Greens, åt Erik Axelsson (Tott).
Mot slutet af September var rådet sammankalladt till
Stockholm. Här framlade konung Carl åter de saker,
hvilka gåfvo honom rätt att klaga öfver trolöshet
och brottslighet, och tvang herrarne att åter svära
ny trohetsed intill döden. Härigenom återstäldes
enigheten för ögonblicket, och erkebiskopen och biskop
Sigge återfingo sina län. Månget fagert ord talade de
dervid om uppriktighet och trohet, och klokheten bjöd
Carl att tro derpå. Ty en strid med prelaterna var ej
detsamma som en med de verldslige stormännen. Kunde
de vinnas i godo, var det utan tvifvel att föredraga.
Bland de församlade herrarne saknade man en. Det var
Magnus Green. Så fort han kom öfver från Sverige till
Åbo, hade han utrustat skepp och manskap och flytt
derifrån, medtagande två års uppbörd af sitt län. Han
hade väl skrifvit till konung Carl och försäkrat,
att han inom kort skulle infinna sig i Söderköping
och der redogöra för uppbörden af länet, men hvarken
han sjelf eller uppbörden hade hörts af.
Nu framlade Carl denna sak för rådet, visade att
kronan hade niotusen mark i skatter och saköre att
fordra af den afvikne länsherren och öfverlemnade
åt rådet att döma, hvar och huru kronan skulle
få ersättning. Fyra biskopar och elfva riddare
utfärdade domen. Biskoparne voro: Nils i Linköping,
Sigge i Strengnäs, Åke i Vesterås och Magnus i Åbo;
bland riddarne märka vi Knut Stensson (Bielke),
Erengisle Nilsson (Natt och Dag i längden),
Erik Axelsson (Tott), Magnus Bengtsson (Natt och
Dag), Eskil Isaksson (Banér) och Greger Matsson
(Lillie). Herrarnes dom utföll så, att Magnus Greens
skuld skulle betalas af hans gods, löst och fast,
till två tredjedelar och den återstående tredjedelen
af hans hustrus gods.
Dermed slutade mötet i Stockholm.
Vi följa nu herr Magnus på hans flykt.
En gynnande vind fylde hans segel, och snart hade
han både finska kusten och de åländska öarne bakom
sig. Han höll kosan rätt söderut förbi Gotland, som
om han ämnade sig till Danzig. Der fick han sigte
på trenne segel, och det sjövanda ögat såg genast,
att det var köpmansskepp, som i allt lugn seglade
sin väg fram. Herr Magnus ögon gnistrade vid åsynen
häraf med samma tillfredsställelse som en gammal
sjöröfvares. De tre köpmansfartygen kunde icke mera
hafva gladt hans gamle vän och herre konung Erik, när
denne från Visborgs slottstorn spanade efter rof. Han
gaf genast befallning att sätta till hvarje segel.
Inom kort voro de tre skeppen hunna, och, som de
voro alldeles oberedda på fiendtligheter, blefvo
de ett lätt byte för riddaren och hans svenner.
Herr Magnus vände nu med sitt byte kosan
vesterpå, menande sig komma väl försedd till konung
Christian. Då stack ett nytt segel upp ur sjön. Det
var ett stort skepp, och, när det kom närmare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
