Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian och Magnus Green
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men fastän sålunda herrarne hade fått sin vilja
fram, var det dock icke ännu alldeles slut med
Carls sak i Norge. Hedemarken, Gudbrandsdalen och
Österdalen voro afgjordt för honom, och, medan den
nykrönte konungen nu vistades i Bergen, inträffade
omständigheter som å ena sidan gjorde hansestädema
afvogt stämda mot honom, å den andra aflägsnade Norges
prästerskap från honom. Christian ville nämligen emot
domkapitlets önskan hafva en tysk, biskop Marcellus
i Skalholt på Island, till erkebiskop i Trondhjem,
och detta hade till följd, att en del af domkapitlet
sedermera vände sig till konung Carl med anhållan om
hjelp. Ett klokt begagnande af dessa omständigheter
kunde ännu åstadkomma en omskiftning till Carls
förmån.
Det var efter återkomsten från denna färd till
Norge som Christian fick underrättelse om Magnus
Greens flykt från Åbo, om hans tillfångatagande
och det öde som väntade honom i Lybeck. Han sände
genast bud till hansestaden för att underhandla om
riddarens utlösning, och hans bemödanden kröntes med
framgång. Riddaren försattes i frihet och begaf sig
till konung Christian, som tog honom i sin tjenst.
Det sades, att herr Magnus redan på Gotland lofvat den
danske konungen trohet, och den hjelp, som konungen nu
så obetingadt gaf honom, tyckes tala för sannolikheten
af detta tal.
Man förklarar vidare hans verksamhet till förmån
för Christian så väl före som under Halmstadsmötet,
der han enligt några skall hafva varit närvarande –
man förklarar detta såsom en följd af den förrädiska
hyllningen till Christian på Gotland. Under sådana
förhållanden väcker det icke någon förundran
att finna konung Christian skynda till den fångne
riddarens räddning. Vare emellertid härmed huru som
helst, herr Magnus var nu konung Christians man. Han
försvinner derför icke ur vår historia, icke heller är
han den enda skuggan, som faller öfver våra minnens
sköld. Många, till och med uslare och sämre än han,
hafva sudlat i smuts sitt svenska namn.
Rörande afträdandet af Norge och konung Carls
bekräftelsebref af hvad som derom beslutades på mötet
i Halmstad må vi slutligen anföra ett bref från danska
rådet af den 30 November 1450. Det är stäldt till
biskoparne och samtliga riksens råd i Sverige. »Veten,
käre vänner», heter det, »att, när vår nådige herre
kom från Norge, kommo vi här tillsammans, både de, som
med hans nåde i Norge voro, och andra, och då förde
herr Joachim Fleming eder herres stadfästelsebref
hit, som han nu sist sände till Helsingborg, hvilket
bref så lyder, som efterföljer.» Här införes hela
konung Carls bref från Arboga, och derpå fortsätta
rådsherrarne: »Käre vänner, efter ty, som detta
brefvet lyder, då tyckes oss, att det icke är så
hållet på eder sida, som det utvisar, som I oss
deruppå gåfvo i Halmstad, ty att eder herre skrifver
så, att han upplåter Norges rike, om dessa tu riken,
Danmark och Norge, blifva samman i kärlighet etc.,
och så visar icke edert bref (från Halmstad) ut; men
den endrägt och förbund, som mellan rikena gjordt
var, hoppas oss, att det är fast nog på ömse sidor,
som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>