Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget utbryter mellan Carl och Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Magnus Green kom nu med en hop folk seglande uppåt
Östergötland och landsteg vid Kolmorden. Detta var en
större fara än norrmännens härjningståg i Vermland.
Magnus Greens folk kände nemligen väl till alla vägar
och stigar och drogo derför, temligen oantastade,
skogsleden fram genom Östergötland och Småland ned
till Bleking, röfvande och plundrande. Det var således
blott en öfning till lands af det röfveri, hvari den
ädle riddaren redan aflagt sin lärospån till sjös.
Julen tillbragte Carl i Nyköping, der han vistades
till nyåret 1452. Dit kommo ytterligare tidender om
fiendtligheter. Olof Axelsson på Gotland hade gjort
landgång vid Stäkeholm och sköflat hela Tuna län,
bränt och härjat och bortfört bytet med sig till
Gotland. Nu kallade Carl rådet tillsammans till
ett möte i Stockholm till den 6 Januari 1452. För
de församlade herrarne redogör konungen för de
senaste tilldragelserna och uppvisar några bref,
som Christian skrifvit till norrmännen, och hvilka
blifvit uppsnappade. De innehöllo att norrmännen
skulle i Maj månad samlas i Marstrand och derifrån
inbryta i Sverige för att störta konung Carl. »Men»,
sade konungen, i det han lade handen på de upplästa
brefven, »vill Gud unna oss lycka, vi i skola nog
denna oförrätt hämna!» – Och herrarne stämde öfverens
med konungen; »man borde manligen strida», menade
de. Det var en gång ett svenskt ord från ett svenskt
herremöte. Och man kan ej underlåta att fråga, hvar
Oxenstiernorna den gången höllo sig. Ty knappast
voro de med i Stockholm eller, om de voro det,
voro de så handfallne af den kraft, Carl visat efter
mötet i Halmstad, att de icke här vågade eller kunde
uppträda.
Bud utsändes då kringom riket att vara redo till
leding. Man eger i behåll ett bref om detta
uppbud. Det innehåller, att sju bönder skulle
utgöra den åttonde och sju landbönder likaledes;
de sju skulle utrusta sin man med pantsar, sköld,
jernhatt, armborst, glaf eller spjut och åtta tolfter
pilar. Frälset, köpstadsmän och bergsmän uppbådades
på samma sätt. Och konungens kallelser efterkommos,
»så att i mannaminne man ej såg en sådan här draga
ut ur Sverige». Man har äfvenledes uppgifter om
antalet. Vadstenamunken antecknade i sin dagbok 80,000
man, rimkrönikan angifver antalet 40,000 bönder utom
det ordnade manskapet. Men dessa båda siffror äro
utan tvifvel alldeles för öfverdrifna. Ett talar dock
ur dem, det att hären var utomordentligt stor. Det
var ett krig för fosterlandet, det var ett nationelt
företag, som slog an och som tillika visade att
Sveriges konung hade sitt stöd i Sveriges folk.
Markaryd i sydvestra Småland invid gränsen till
Skåne bestämdes till mötesplats för svenska hären.
Uti den lilla staden Wilsnach på brandenburgska
gränsen nära Havelberg, en ort dit man brukade
vallfärda från hela det nordliga Europa för att
tillbedja en undergörande hostia, var vid denna tid
ett stort möte af nordtyska furstar, och äfven konung
Christian och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
