- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Andra bandet. Medeltiden. II. Kalmare-unionen /
287

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutssons försvarskrig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kunde snart höra enskilda ord. »Så vinna vi Sverige»,
ropade en. »Och de svenska qvinnorna duga oss väl!»
ropade en annan.

En svensk bonde, som hörde de sista orden, kunde ej
längre återhålla sitt stridsbegär. »Ett annat möte
väntar dig dessförinnan» – sade han, lyftade sin båge
mot ögat och afsköt pilen. Dermed var tecknet gifvet
till allmän strid. Bönderne afsköto sina pilar i massa
och rusade fram att afgöra striden på nära håll med
svärd och yxa. Då lydde ej de danskes visa så glad;
de tycktes ej vara välkomna gäster i Östergötland.

Herr Erik Nipertz rörde sig som en man, öfver allt var
han med och värjde med mod och kraft i den häftigaste
striden sin konungs sak. Så gjorde ock de öfriga
svenskarne, som der stridde. Efter en häftig kamp
måste danskarne gifva vika. De togo till flykten;
»somliga hade sex pilar i sig» – säger rimkrönikan –
»andra tre, och dem lyste mera gråta än le». Hade herr
Eggert Krummedik nu gjort sin pligt från Rumlaborg,
så hade hela denna afdelning af danska hären varit
tillintetgjord. Men herr Eggert höll sig af lätt
begripliga skäl stilla, och de flyende kommo förbi
hans slott till konungen.

Det var nemligen blott en del af hären, som konung
Christian låtit tåga förut, medan han sjelf med
hufvudstyrkan tågade efteråt. Han bleknade af vrede
och harm, när han fick se flyktingarne komma emot
sig. Men det var som det var. Tvåhundra danske krigare
lågo döda i skogen vid Narbäck, ännu flere voro fångne
och deribland många riddare och svenner samt flera
danska riksråd. Konungen brann af begär att hämnas
det lidna nederlaget. Det låg något förödmjukande i
tanken, att dessa bönder skulle hämma hans väg. Bakom
dessa pålyxor väntade honom idel vänner, hvilka
blott afbidade hans ankomst för att erbjuda honom
konung Carls krona. Ett anfall med kraft, vräk undan
dessa bönder med deras pålyxor, och segern är din,
och segerns lön ligger framför dina fötter. »Ik soll
der over in 1,000 dyvels nammen!» – skall konungen
hafva utropat på sin plattyska.

Men hans omgifning var af andra tankar, och andra
omständigheter förmådde äfven konungen att snart ändra
sin afsigt. Till följd af hungern och den dåliga
födan herskade sjuklighet i hären, synnerligast
blodsot, hvaraf många dogo. Dessutom fordrade de
tyske krigarne sin sold, och äfven de danske fordrade
att föras tillbaka. De förre ryckte strax sin väg –
berättar krönikan – ehvad konungen tyckte väl derom
eller illa.

De danske å sin sida talade om omöjligheten att
med vapenmakt den gången vinna Sverige, och deras
ord vunno bekräftelse, då samtidigt underrättelse
inlupo, att konung Carl var i antågande med stor
makt. Konungen måste låta sin vrede öfver det oväntade
nederlaget fara och gifva befallning om återtåg. Och
deremellan och Halmstad gjorde de icke vägen lång,
heter det.

Vid intåget i Halmstad följdes hären af 100 hästbårar
med sjuka och sårade. Inalles räknade danskarne sin
förlust till 1,990 man.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free