Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thord Bonde - Konung Carls räfst år 1454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var utvaldt folk, och en hvar af dem höll marsken
så kär, att han gerna ville vara med honom i både
lust och nöd.
När marsken med sina svenner nu hade ridit ett godt
stycke och kom i närheten af norrmännen, lät han en
tredjedel af sitt folk stanna i en skogsdunge, der de
voro dolda af träden, och fortsatte derpå sin ridt
fram mot fiendtliga hären. Då gjordes en kort halt,
hvarunder herr Thord lät blåsa i sin stridsbasun. Men
så såg han på sina män och sade: »Vi svenske skola
i dag stå en stöt, ehvad han är sur eller söt», –
och så satte han sporrarne i sin häst, och följd af
hela svenneskaran, störtade han i sporrsträck mot
fienden. Denne hade i hast förskansat sig bakom en
slädborg, och huru häftigt än herr Thord anföll,
blef det honom dock icke möjligt att genombryta
borgen. För att locka fienden ut ur den skyddande
slädborgen verkstälde marsken då en skenbar flykt,
och hans list lyckades fullkomligt. Herr Kolbjörn
lät genast göra en öppning på borgen och skyndade
allt hvad tygen höllo med sina ryttare att förfölja
de flyende svenskarne. Så fortgick det en stund,
tills man kommit tillräckligt långt från slädborgen
och fotfolket. Då höll herr Thord med ens in sin häst
och hans svenner likaså, och ögonblicket derefter
voro hästarne omkastade och det gick löst mot
förföljarne. Nu voro fördelarne temligen lika å ömse
sidor, och striden blef derför kort. Herr Kolbjörn
och hans ryttare kunde ej länge hålla stånd mot
Thord och hans svenner. Snart såg man norrmännen i
vild flykt sträcka af från stridsplatsen i riktning
mot lägret.
Nu var det svenskarnes tur att förfölja, och
det dröjde ej länge, förr än man åter befann
sig i slädborgen. Här blef en het strid och stor
manspillan. Herr Thord, som alltid befann sig der
faran var störst, fick två hästar nedstuckna under
sig, och det kunde hafva tagit en olycklig vändning
för svenskarne, om icke med detsamma basunstötar hörts
från flera håll och en skara ryttare i sporrsträck
ilat fram till stridsplatsen. Det var de hundra
svennerne, som marsken låtit dölja sig i skogsdungen,
och som skickat basunblåsare åt olika håll i skogen
för att skrämma norrmännen.
Dessa trodde också fullt och fast, att hela svenska
hären var i antågande, och flydde hals öfver hufvud
ur striden eller gåfvo sig fångna. Herr Kolbjörn
drog sig med en del af sina män upp på ett berg,
men måste snart gifva sig fången, äfven han.
Nu funnos inga fiender mer inom Sveriges område, och
konung Carl och hans trogna män kunde fira julen år
1452 i ro.
Konung Carls räfst år 1454.
Efter det krigståg, konung Christian med så mycken
kostnad, men med – i förhållande dertill – så ringa
framgång företog år 1452, inträdde ett par års lugn,
väl behöfligt för både Sverige och Danmark. Men derför
hade den danske konungen alldeles ickt uppgifvit
hoppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
