Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Carls räfst år 1454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att bemäktiga sig Sverige. Han hade der fortfarande
mäktiga och inflytelserika vänner, och de till honom
flyktade herrarne voro lämpliga föreningslänkar
mellan honom och de förre. Förräderiet dref sitt
spel i tysthet, tåligt afbidande bättre tider
för vinnandet af sina dolda anslag. Tillfällen att
ömsesidigt utbyta tankar saknades icke. En mängd
möten aflöste nemligen nu hvarandra, på hvilka alla
underhandlingar fördes mellan svenskar och danskar
om stridigheternas biläggande.
Det var, såsom vi nämnt, de danske konungarnes
statskonst att, när vapenlyckan slog felt, söka på
underhandlingarnas väg vinna sitt mål. Här hade de
vanligen större framgång, och här kunde de också
bättre understödjas af sina vänner inom Sverige.
Så gick också konung Christian till väga nu. Det ena
mötet hölls efter det andra, och konung Carl gaf
efter och gaf efter, mera till och med än som han
bort, och under tiden fick Christian tid att rusta
sig och ställa sig i förbindelse med sina vänner i
Sverige. Konung Carl ville freden, emedan han behöfde
den, men han glömde att stadig fred aldrig kan vinnas
genom blotta eftergifter.
Man kan icke utan förundran läsa om konung Carls
undfallenhet för sina motståndare, fastän de uppenbart
visade, huru föga de gjorde afseende på honom och
hans vilja. Vi känna af det föregående, huru konungen
åter upptog till nåder de brottslige prelaterna,
erkebiskopen och biskop Sigge. Man skulle nu tro,
att desse och deras liktänkande åtminstone för de
närmast följande åren, medan lyckan ännu log emot
Carl, skulle hafva iakttagit någon återhållsamhet
i sitt förhållande mot konungen. Man väntar sig
åtminstone icke att få se dem deltaga i handlingar,
som måste vara misshagliga för honom. Emellertid
finna vi herr Christer Bengtsson (Oxenstierna),
erkebiskopens broder, ingå äktenskap med den afvikne
förrädaren Magnus Grens dotter, och brölloppet
firades med all möjlig prakt och i närvaro af en mängd
förnäma herrar, naturligtvis danskvänner till största
delen. Erkebiskopen sjelf infann sig också, och der
denne befann sig, der kunna vi vara förvissade om,
att ränker spunnos till konungens och rikets förderf.
Erkebiskopen Jöns Bengtsson började allt mera blifva
sjelfva medelpunkten för stämplingarna mot Carl,
sjelfva hufvudet för danskvännerna eller, om man
så vill, unionsvännerna, ty de båda sakerna voro i
sjelfva verket en. Jöns Bengtsson hade upptagit de
vapen, hvilka fallit ur den gamle Christer Nilssons
döende hand. Det är äfven för medeltiden något nytt
och ovanligt att finna den svenska kyrkans öfverhufvud
i spetsen för konungens motparti. Såsom sådan är
erkebiskopen farligare än hvilken af de verldslige
stormännen som helst, emedan han i sin person äfven
förestälde den heliga kyrkan, och konungen i striden
mot honom hade en dubbel fiende att värja sig emot
och bekämpa. Det danska kungadömets historia lemnar
tillräckliga bevis för storheten af den fara, som
låg i striden mot det kyrkliga öfverhufvudet i riket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
