Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Carls räfst år 1454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gällande lag. Men för att fullkomligt för framtiden
förebygga förminskning af arfvejorden utfärdade
konung Carl tillika en förordning, enligt hvilken
derefter ingen arfjord kunde till det andliga
frälset testamenteras, äfven om det skedde med
närmaste arfvingars ja-ord och samtycke, såsom
Christofers lagbok stadgade för giltigheten af sådana
testamenten.
Nyårsdagen det nämnda året kom konung Carl till
Vadstena, der han i brödernas refectorium[1]
talade om sin åttaåriga dotter Birgittas invigande
till nunna, hvartill han hade erhållit påfvens
tillståndsbref. Ifrån Vadstena begaf han sig till
Örebro, der han befann sig i medlet af Januari. Här
hade också en mängd herrar infunnit sig på konungens
kallelse. Likaledes hade fyra domherrar kommit
till staden såsom fullmäktige för sina biskopar och
domkapitel. De voro Andreas Ingemundsson från Upsala,
magister Gerhard från Linköping, Birger Hammar från
Strengnäs och magister Jacob från Vesterås.
En dag – det var tidigt, kl. 6 på morgonen den
15 Januari – gingo desse kapitelsherrar upp till
slottet och begärde företräde hos konungen. De fingo
det. Konungen emottog dem, omgifven af ett stort
antal förnäma herrar. Sedan de fyra presterne helsat
konungen, började de uttala sitt stora missnöje
med konungens åtgärder mot kyrkan, hvilka de påstodo
vara stridande mot den heliga kyrkans friheter och
privilegier. De höllo härmed fort en god stund, men
till slut förgick konungen tålamodet. Han sade dem
i hårda ordalag, att han ej vidare ville höra deras
protest, och förbjöd dem att vidare yttra något om
hvad han låtit göra i detta afseende.
Härmed måste de fyra domherrarne gå sina färde. Men så
fort de kommit ned från slottet, begåfvo de sig till
en notarius publicus, inför hvilken de skriftligen
uppsatte sin protest. Uti densamma intogs ord för ord
samma protest som år 1347 i samma stad inlemnades
af presterna mot konung Magnus Erikssons landslag,
hvartill kommo fyra nya punkter.
Dock synes konung Carls räfst icke hafva sträckt sig
särdeles långt, ehuru de nämnde herrarne – enligt en
gammal anteckning i akademiska biblioteket i Upsala –
»höllo på konung Carls vägnar räfst öfver hela riket,
eftersom deras dombref finnas mångastädes här i
riket». Bland till kronan indragna gods må nämnas de,
hvilka lågo i Vaksala, Alunda och Thorsvi socknar. De
indrogos från Upsala domkyrka.
Att räfsten bedrefs med stor noggrannhet, så att
det äfven understundom hände, att öfverklagadt gods
förblef i kyrkans ego, tills bättre bevis om olaglig
åtkomsträtt kunde förebringas, det bevisar också
ett och annat i behåll varande dombref. Ett sådant
utfärdades den 22 Mars 1454 i Linköping af »Erik
Eriksson ridder och doctor Nicolaus Ryting» om gården
Tranberga i Torpa socken, hvilken blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
